fbpx

5 – Vanor o Vanor

Har jag och du några vanor? När gjorde jag egentligen på ett nytt sätt senast? Har jag tankevanor? När tänkte jag på ett nytt sätt senast? När kände jag på ett nytt sätt senast?

Hmm, ja om jag ska självreflektera så … sover jag ganska oroligt många nätter och vaknar av att jag drömt om någon form av katastrof, jag känner ofta någon form av skuld som är väldigt diffus.

Sedan väljer jag ofta att gå ut och springa, motiverad mer av att undvika att bli sjuk än att leva hälsosamt.

Jag går sedan upp samma tid på morgonen och gör blåbärs-smoothie, kaffe och ägg, jag läser sedan någon bok som handlar om personlig utveckling.

Ju mer jag reflekterar desto mer märker jag att jag har massor av tanke och känslovanor, jag väljer och värderar på liknande sätt som jag gjorde igår och för ett år sedan, men hur är dessa vanor konstruerade? Hur upptäcker jag och blir medveten om dem?

Jag tänker att det är som, jag skrev i det förra blogginlägget, att vi har som en egen karta av verkligheten, ett navigationsverktyg fyllt med tanke och känslovanor som jag format under mitt liv.

En vanlig verklig karta har ett antal fördefinierade symboler som gör det enkelt att navigera på den plats som kartan symboliserar, symboler som exempelvis …

… men vilka olika symboler finns för att förstå och tolka min inre karta av verkligheten?

… och om jag väl lyckas förstå och tolka min karta, tänk om den är konstruerad när jag var 4 år och behöver uppdatering, hur gör jag då? (Mer om detta i kommande blogginlägg)

Hur kan jag förstå min karta?

Jag tänker under en period framöver beskriva i kommande blogginlägg, några av de olika symboler och komponenter som vi inom Neurosemantiken använder för att förstå, tolka och reflektera kring vårt inre system, vår personliga karta av verkligheten.

Jag börjar i detta inlägg med en översikt över några av de olika symbolerna och komponenterna som din och min karta innehåller:

Familjekartläggning(Virginia Satir), släkthistoria, kommunikationshistoria, inlärningshistorik

Regler, vilka olika borden och måsten har du fått med dig från ditt släktträd och din kultur?

Förebilder & Föräldrar, dina viktiga förebilder som visat dig sätt att klara av livet

Värderingar, saker som du kommit fram till är viktigt i ditt liv

Minnen, egna erfarenheter som du varit med om och tolkat på olika sätt

Beslut, olika typer av beslut som du tagit i ditt liv baserat på dina tolkningar där och då

Övertygelser, saker som du trott på och som du också förstärkt tills det inte längre bara är en tro utan en förvissning

Tankestilar, de olika sätt som du sorterar tankar, känslor, hur du väljer och hur du upplever och värderar på ett högre plan

System, tankar och känslor kring: dig själv, din kraft att påverka, andra människor, tid och sammanhanget

Alla dessa komponenter och kartsymboler påverkar dig och mig i varje stund i livet, du och jag lämnar inte hemmet utan vår karta av verkligheten.

Men kan jag verkligen ta kontroll över min karta?

Ja, det kan du, är det korta svaret.

jag brukar tänka mig som att jag har ett internt ljudbord i mitt huvud med olika reglage, och knappar som jag kan prova att vrida på.

Genom att lära mig mer om dessa reglage har jag kunnat påverka mitt inre och uppdatera mina kartor. (Mer om dessa reglage i kommande blogginlägg)

Jag har märkt att jag mer och mer känner ett ökat självledarskap samt att jag minskar de stunder då jag känner mig som ett ”offer” för omständigheterna.

Jag vill välkomna dig till en bloggläsar-resa som kommer öka dina valmöjligheter i situationer där du tidigare satt fast och sa …

– jag har inget val 😐

Psst

– Men, det har du, jag vet det av egen erfarenhet … häng med på bloggläsar-resan👍🏻

4 – LikaOlika (Din karta av verkligheten)

Vi människor är på många sätt väldigt lika, våra kroppar är förhållandevis lika och våra behov är förhållandevis lika, vi utvecklas i ungefär samma takt, vi har alla en navelsträng när vi föds, men vi har alla helt unika fingeravtryck, vi är samtidigt som vi är lika också olika och helt unika?  

Framkalla ett fingeravtryck - Kemilärarnas resurscentrum

Ett eget exempel

För några kvällar sedan så satt jag i soffan hemma och hade ont i huvudet, jag satt där i godan ro, tyckte lite synd om mig själv och tittade på TV när jag fick en fråga …

– Ska vi hänga upp julstjärnan nu?

En enkel och helt relevant fråga, men jag var trött, hade ont i huvudet och svarade bara med ett ord

– Nej

En till synes enkel och tydlig kommunikation, men inuti mig så började jag samtidigt spela upp gamla minnen för mig själv, unika minnen laddade med känslor av fara, rädsla, ledsenhet, men detta märkte jag inte själv i denna stund …

Nästa fråga kom när jag svarat nej

– Ska vi köra ut julklapparna i morgon, då?

En också helt enkel och högst relevanta fråga

– Nej

I mitt inre tolkade jag nu situationen helt med hjälp av mina unika minnen från mitt liv, dessa minnen resulterade i en oskön känsla i kroppen, dessa osköna känslor påverkade mitt beteende och mina ordval. Jag gick in i mig själv och upplevde nu en annan verklighet än den som faktiskt hände framför mina ögon. Jag upplevde en verklighet som jag skapade med hjälp av mina erfarenheter, tolkningar och beslut jag tagit tidigare i livet.

För mig var denna tolkning invand och helt logisk, men för någon annan högst troligt totalt ologisk och på gränsen till knäpp.

Michael L Hall, Neurosemantikens grundare, menar att våra tolkningar inte är logiska, de är Psyko-Logiska, dvs logiska enligt ditt psyke, enligt innehållet i din karta av verkligheten.

Bakgrund

Alfred Korzybski myntade begreppet, ”Kartan är inte verkligheten” och menade att vi alla går omkring med vår egen förståelse av verkligheten och att det är den förståelsen, som vi reagerar på och faktiskt inte verkligheten själv.

Går jag runt och på riktigt tror att min karta av verkligheten, faktiskt är verkligheten, riskerar jag att gå runt och tycka att andra människor är knäppa, galna och idioter, eftersom tänker och agerar “fel”. 

Förstår jag å andra sidan att min karta bara är en karta och inte sanningen och att en annan människa har en helt annan karta och förståelse av verkligheten, så ökar chansen att min nyfikenhet för andra människors perspektiv gör sig påmind.

Troligen blir jag mer frågvis, lyhörd och vill utforska för att på riktigt förstå vad en annan människa menar och varför den agerar på ett visst sätt.

Att kartan inte är verkligheten är en av mina absolut viktigaste insikter under de år jag har studerat Neurosemantik.

Så vad är då kartan av verkligheten?

Det är mitt perspektiv, min tankevärld, min ritning av hur världen runt omkring fungerar.

IMAGE] Life is all about perspectives : GetMotivated

När jag föds så har jag ingen aning om hur världen runt omkring fungerar, jag föds inte med en karta eller ritning i min hand som beskriver hur världen fungerar, jag föds tomhänt och helt beroende av att bli omhändertagen och uppfostrad, upplärd, informerad om hur livet fungerar. 

Jag kommer från en värld, en varm värld inne i min mors mage, en värld med en ljudbild som består av min mors hjärta som slår i en jämn takt och rytm, en värld med dova ljud från en annan värld utanför, jag får min näring genom navelsträngen, det jag ser är dova färger, kanske ett rött sken.

Baby's Alertness in the Womb | Parents

Jag kommer ut till en annan värld, en kall värld, en ljus värld, en värld med nya ljud som jag inte känner igen och jag skiljs från de hjärtljud jag lärt känna under nio månader. 

Jag har inte en aning om hur denna värld fungerar, till slut hör jag något jag känner igen, min mors röst, hjärtslag och jag känner hennes doft och jag har någonting att navigera efter, någonting att hålla mig till, ett fragment av en karta av den nya verkligheten. 

Kartan av verkligheten svarar på frågan: Hur fungerar den här världen? Hur kan jag överleva i den här världen? Hur kan jag leva i den här världen och hur kan jag lyckas i den här världen?

Min karta av verkligheten är i början av mitt liv ett vitt ark, som behöver fyllas med relevant och fungerande innehåll.

Jag skapar mig med tiden energisparande vanor av olika slag och i vissa fall kanske också ovanor.

Hur fungerar din karta, vilka vanor och ovanor har du?

3 – Själv(för)aktning

När jag var barn levde jag med en grundmurad tro att alla människor runt omkring mig ville mig väl, jag kände mig oerhört värdefull och älskad. Jag tänkte inte ens på mitt värde, det var så självklart

Jag levde i godan ro, tills jag, en dag i 8:an, blev varse om att alla kanske inte vill mig väl och mitt värde kanske inte är självklart?

Tänk er ett klassrum i en Stockholmsförort på 80-talet. Jag sitter i klassrummet och väger på min stol och känner mig så oerhört levande och cool. Jag känner mig som en självklar del av min klass, jag är mig själv och jag är ok … tills jag hör en röst bakom mig …

– Kolla vad ful han är

Jag vänder mig om och märker att orden är riktade till mig, jag förstår ingenting … men sedan kommer en röst till …

– Ja, kolla vilka stora läppar han har, han är ju jätteful

Skratten ekar i klassrummet och i samma takt som skratten ökar i antal och volym så tappar jag stegvis kontakten till mitt självvärde och självaktning.

Detta pågick ett halvår under detta halvår går jag från att känna högaktning för mig själv till att känna självförakt.

Ni som läst mina tidigare inlägg (Kommunikationsstilar & Den autentiska kommunikationen) vet att jag har refererat till Virginia Satir och hennes teorier.

Virginia menar att egentligen är ditt och mitt självvärde konstant och ovillkorat. Vårt värde är inte höj eller sänkbart, det finns alltid där eftersom vi alla är unika varelser. Vi har alla vårt helt unika perspektiv, det finns ingen annan som du och därför har du och jag vårt helt unika värde.

Virginia menar som sagt att vårt värde är konstant, MEN att vi kan tappa kontakt med vårt självvärde.

“Jag är jag och jag är ok” (Citat från Virginias dikt – I am me and i am ok).

Hur upprättar jag kontakt med mitt självvärde?

Kan jag ens känna mig värdefull? Tänk om jag ser mig själv som Dr Jekyll and Mr Hide? Tänk om jag med min kommunikation ideligen klandrar människor i min omgivning? Tänk om känner att jag inte är värd att älskas? Tänk om jag tycker jag är dålig, hur får jag då fatt i och skapar kontakt med mitt värde, min självaktning?

Övning – Skapa kontakt med din självaktning

Michel L Hall som är en av Neurosemantikens grundare menar att, skapa kontakt med min Självaktning är en process som finns på en skala mellan självförakt och självaktning.

Skalan börjar med att faktiskt inse att vi gör vissa beteenden som vi förnekar, föraktar och avvisar, vi vill inte kännas vid att vi gör detta. Om du har en massa beteenden som du inte vill se, då har du en hel del skuggsidor som ligger och drar energi och fokus från din förmåga att skapa kontakt med och känna självaktning.

Skalan går från förakt via acceptans och uppskattning av det du GÖR till att högakta den du ÄR.

Steg 1 – Notera & Acceptera

Steg 1 fundera på vilka av dina skuggbeteenden du kan upptäcka/notera att du gör, vilka av dessa beteenden kan du bjuda in i ditt medvetande och acceptera?

När du accepterar att du kan göra saker som inte är bra och saker som du inte är stolt över, kan du samtidigt då också inse att det faktiskt gör dig helt och fullt mänsklig, du är människa av kött och blod, grattis 🙂

Steg 2 – Uppskatta

Steg 2, när du nu har accepterat vissa skuggbeteenden, fundera då på vilka av dina övriga beteenden som du kan uppskatta att du gör, hur känns det när du uppskattar saker som du gör?

Går igenom steg 1 och steg 2 några gånger och ta ett beteende i taget. Notera beteendet, känn efter om du kan acceptera att du faktiskt gör detta, precis med samma enkelhet som du kan acceptera att det ibland faktiskt regnar och blåser ute.

När känner acceptans kring ett tidigare skuggbeteende, fundera nu på vilka beteenden som framträder som du kan uppskatta att du gör, du kanske till och med kan uppskatta att du kan notera skuggbeteenden, vem vet?

Eget exempel på Acceptans och Uppskattning av beteenden

Ett skuggbeteende som jag själv noterat och accepterat, är att jag har mobbat. Jag har retat personer i min omgivning. Jag har noterat detta även fast det känns obehagligt i kroppen och jag kan numera acceptera det och jag har också tagit ansvar och bett om ursäkt för det jag gjorde till de som var berörda.

När jag accepterar ett skuggbeteende, vad händer då i mitt inre system av tankar och känslor? Vad kan jag uppskatta nu, vilka beteenden upptäcker jag nu som jag är stolt över?

I mitt fall är jag stolt över och uppskattar att jag kan be om ursäkt.

Steg 3 – Högakta dig som person

När du gått några varv med steg 1 och 2 kan du börja fundera över den du är som person, den unika och fantastiska person som är du. Kan du känna att du är fantastisk?

Hur känns det när någonting är fantastiskt? Hur känns det när du verkligen känner högaktning? Hur känns det när du ryser av högaktning inför universums storhet?

Eget exempel på Högaktning av mig som person

Jag känner känslan högaktning när jag är i Hälsingland och går ut i den kolmörka natten och tittar på vintergatan med alla dess stjärnor. Jag känner på något magiskt sätt en samhörighet med det stora alltet, den känslan använder jag när jag zoomar in på och känner mitt självvärde och min självaktning.

Uppgift till dig om du vill

Jag vill utmana dig att ta fram papper och penna och notera några av dina skuggbeteenden. Vad gör du som du helst inte vill se att du gör, vilka av dessa beteenden skulle må bra av att komma fram i ljuset och accepteras av dig, kom ihåg du är människa och kan göra saker som är fel och saker som är rätt, du är mänsklig?

Notera nu vad som händer i ditt inre system av tankar och känslor när du accepterar beteenden. Vad kan du nu, när ditt system är i rörelse, uppskatta i det du gör?

Notera nu att ju fler beteenden du accepterar och uppskattar, desto mer framträder din självaktning i förgrunden, känn nu vintergatans magi kring dig själv som person.

Prova och lek med detta om du vill och framförallt kom ihåg att “Du är du och du är ok”.

2 – Den autentiska kommunikationen

Jag har ibland haft svårt att acceptera hur livet är här och nu … jag borde ha massor av nära vänner, jag borde vara super-vältränad, jag borde ha en fantastiskt fungerande familj där alla älskar varandra och är glada hela tiden.

När jag jämför mina två bilder och ser att det inte är så som jag vill, eller så som det borde enligt mina inlärda regler, då börjar jag lätt leta efter någon att skylla på, en syndabock.

Tidigare hittade jag ofta syndabockar, jag tyckte det var andras fel att jag mådde dåligt, andras fel att jag inte trivdes … hur kunde någon vara så elak mot snälla lilla mig?

Visst det kan vara skönt att skylla på andra och slippa se sitt eget ansvar, men i längden är det inte skönt, i längden tär det på kropp och själ.

Jag har sedan 2012 gått en massa kurser i personlig utveckling, terapi och coaching och tack och lov hittar jag numera färre och färre syndabockar och mer och mer ser jag mitt ansvar och en av de bästa metoderna för att bryta syndabocks-draman och istället ta ansvar är Virginia Satirs 5 friheter.

Frihet 1

”Friheten att se och höra det som finns här och nu, istället för det som borde finnas, fanns eller kommer att finnas.

Min tolkning av frihet 1: När jag känner mitt självvärde och det är självklart, kan jag också se andras värde, andras tillkortakommanden och försök att överleva i den här världen, jag kan ta ett mentalt kliv tillbaka och betrakta det som är nu, och bryta mig fri från mitt skapade drama.

Frihet 2

Friheten att känna vad man känner, istället för vad man borde känna”

Min tolkning av frihet 2: Så fort ordet ”borde” finns med i mitt sinne, tänker jag att det pekar på en regel som jag lärt mig av mina viktiga vuxna i min barndom. Jag borde vara glad på julafton, jag borde älska faster Rut, jag borde gilla samtalen med Nisse, jag kanske initialt lurar mig själv att jag känner så, men så hör jag en liten röst inombords eller förnimmer en känsla som säger något annat, frihet 2 handlar om att ta fram den känslan i förgrunden och känna den.

Frihet 3

”Friheten att säga vad man tänker och känner, istället för det man borde tänka och känna.”

Min tolkning av frihet 3: När jag använt frihet 1 och 2 i mitt sinne kanske jag vågar säga detta högt, provprata, sätta ord på tankar och känslor som tidigare varit ordlösa, osagda, dolda. Tänk vilken frihet att mina tankar och känslor får ta gestalt i det yttre, kanske skrivas ned och förfinas. Min erfarenhet är att om en känsla får ord, får den också vingar, den blir lättare och mindre laddad, mindre dramatisk.

Frihet 4

”Friheten att begära vad man behöver, i stället för att alltid vänta på tillåtelse”

Min tolkning av frihet 4: Jag har på senare tid upptäckt att jag har haft ett ”förbud” inom mig att vila mitt på dagen, det har jag troligen lärt mig i min ursprunsfamilj. På något sätt så tolkade min 8-10 åriga version av mig själv att det är förbjudet och jag har använt den regeln fram tills idag vilket gjort att jag ibland smugit undan och snott åt mig tid för vila och bara försvunnit från vardagliga göromål som diskning, städning och matlagning … nu har jag lärt mig att använda frihet 4 och köpa mig den tiden, skönt?

Frihet 5

”Friheten att ta risker för egen del, istället för att välja att vara trygg och aldrig sätta båten i gungning”

Min tolkning av frihet 5: Att använda de 5 friheterna är i sig en risk för egen del.

Tänk om jag lever i en destruktiv familj som har ett konstant pågående drama, dramat har blivit det normala, men jag låtsas som om allt är bra och nu helt plösligt, som i kejsarens nya kläder, ser jag det som är … det är att ta en risk, att utmana status quo, att se det som ÄR, är inte helt lätt alla gånger.

Tänk om jag känner att jag inte gillar min brorson, jag ogillar min brorson, men jag MÅSTE gilla honom. Nu tar jag en risk och känner på känslan, jag kanske skriver ned känslan, sätter ord på den … jag tror att när den känslan jag har får finnas så träder mer känslor fram, motpolen kanske träder fram, hela människan kanske träder fram om jag tar denna risk.

Tänk om jag ber om mer tid för att förbereda projektet, om jag skjuter på deadline eller önskar avboka träffen med min kompis för att jag är trött och vill vila eller vara med min fru. Vad behöver jag nu? Är det en tillåten fråga för mig? Vågar jag ställa den? Det är en frihet att be om det jag behöver.

Fundera gärna på hur du kan använda de 5 friheterna i ditt liv.

Om du vill veta ännu mer om Virginia Satirs metoder kan du läsa mitt förra blogginlägg

1 – Vilken kommunikationsstil väljer du egentligen?

(Jag fick frågan av en nära vän för en tid sedan)

Vadå kommunikationsstil? Jag pratar, thats it!!

– Jo, jag förstår att du pratar, men hur pratar du? Vilket tonfall har du, vilket kroppsspråk, vilken inre kommunikation har du?

– ja, det beror väl på situation och person, eller hur? … sa jag irriterat

På det sättet kommunicerar jag inte när jag är bekväm, känner mig omtyckt, betydelsefull, kompetent och är i kontakt med mitt självvärde, då har jag oftast ett helt annat sätt att kommunicera som genererar bra resultat och goda relationer.

Så vad händer egentligen när jag är triggad av någonting, när jag INTE känner mig omtyckt? När jag INTE känner mig betydelsefull och kompetent, vad händer när jag inte är i kontakt med mitt självvärde?

Enligt Virginia Satir så hemfaller vi i stressade och ”hotfulla” situationer till att kommunicera på 4 olika sätt för att skydda vårt självvärde och skydda oss själva.

1. Jag får tunnelseende och beskyller den andre personen för att vara dum i huvudet och jag ser bara mitt perspektiv i situationen, detta märks i mitt tonfall, kroppsspråk och ordval

2. Jag blir rädd och försiktig och räknar snabbt bort mitt eget perspektiv från situationen och går in i och förstår den andre och situationen och blir glad direkt när den är glad.

3. Jag blir kall och kylig och näst intill robot-lik och räknar bort mitt eget och den andres perspektiv och ser endast till situationen.

4. Jag flyr från situationen, jag tänker bort mig själv och den andres perspektiv och börjar med avledande manövrar och kanske blir ”klassens clown”

Det Virginia menar att vi människor ska träna på är att vara kvar i situationen och ta vårt eget perspektiv på allvar, ta den andres perspektiv på allvar och detta kallar Virginia för att vara kongruent. (Mer om detta i nästa blogginlägg)

Jag känner igen mig i alla dessa stilar och har använt mig av 1 och 2 mest i mitt liv, vilken av kommunikationsstilarna känner du igen dig mest i och vad får det för konsekvenser när du kommunicerar på detta sätt?

Om du är mer nyfiken på Viriginia Satir och hennes metoder läs nästa blogginlägg

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.