30 – Utlösande faktorer och Gummiband

Jag kommer berätta och resonera om utlösande faktorer och gummiband i detta blogginlägg. Med utlösande faktorer menar jag triggers eller stimuli och ordet gummiband använder jag som en metafor för den mekanism som ibland slungar oss människor tillbaka till tidigare händelser i våra liv, tidigare händelser i våra respektive uppväxter, rakt in i din och min inlärningshistorik.

Jag kommer prova att sätta ord på hur utlösande faktorer och gummiband kan ta gestalt en helt vanlig dag i Hässelbystrand och mer specifikt inom mig.

Vad är en utlösande faktor?

Vad är en utlösande faktor, stimuli eller trigger? Ja det är någonting som händer i stunden som jag har kopplat ihop, förknippat och associerat med någonting annat. En utlösande faktor är som on-knappen på en apparat. Dina eventuella barn, dina närmaste kompisar, dina nära och kära vet troligen vad du har för on-knappar, vad du går igång på.

Du vet troligen vad dina vänner har för on-knappar, om du gör på ett visst sätt så vet du att du kommer få se en viss respons hos din kompis.

Vetenskapsmannen Ivan Pavlov studerade och utförde psykologiska experiment kopplat till on-knappar/stimuli och respons.

Pavlov serverade sina hundar mat samtidigt som han ringde i en liten klocka, han upprepade denna procedur så många gånger att hundarna till slut förknippade den ringande klockan med mat och började utsöndra saliv endast genom att höra den ringande klockan.

… eller var det hundarna som studerade pavlov 😊😊

SDR Therapy Community | OMG Pavlov! I Love Your Great Big FAIL!

Vad är Gummibandseffekten?

Gummibandseffekten är en metafor som säger att vi alla har viktiga formerande händelser i våra liv som vi tenderar att återkomma till gång på gång när någonting händer som påminner oss om dessa händelser. Det är som om vi har fäst ett mentalt gummiband vid dessa händelser, ett gummiband som vi spänt till bristningsgränsen och när vi stöter på en utlösande faktor så snärtar gummibandet iväg och tar oss tillbaka till händelsen och vi upplever den igen på ett omedvetet plan.

Gummibandseffekten är en process som ofta äger rum när vi är satta under stress och press. Vi kan då snabbt och på ett omedvetet sätt mentalt återvända till det känslomässiga tillstånd vi lärde oss att använda som barn för att hantera situationen vi tolkade som läskig och otäck. 

Inom Transaktionsanalys – TA antar man att det emotionella tillstånd som framträder i dessa situationer är det tillstånd som var funktionellt för oss som barn för klara av situationen.

Eget exempel

För att tydliggöra utlösande faktorer och gummibandseffekten och vad som kan hända så kommer här ett exempel från mitt eget liv.

Min frus son har kommunicerat med oss på ett vuxet sätt och varit jättetydlig med att han gärna vill att vi hör av oss innan vi kommer hem när vi har varit iväg på en semesterresa, eftersom han vill vara förberedd på saker som händer. Jag tycker det är en mycket bra och tydlig ram och denna ram har han med all önskvärd tydlighet förmedlat till oss, vi har hört och förstått den.

Till saken hör att jag och min fru är mycket mer spontana i våra ageranden och beteendemönster och gillar att ”gå på känsla”. Vi vill vara fria och gillar inte att boxas in och styras på olika sätt, våra olikheter kan därför ofta orsaka diskussioner i vår vardag.

Våra diskussioner fungerar ibland som utlösande faktorer för mig. Utlösande faktorer som gör att jag då och då med ett spänt gummibands fart färdas rätt in i gamla barndomskänslor.

För en vecka sedan hände just detta, vi kom hem från en semesterresa och hade glömt att ringa och berätta detta, så när vi klev in i hemmet blev naturligtvis min frus son arg och irriterad på att vi inte hade ringt och meddelat vår hemkomst.

Detta resulterade i att jag gick och lade mig i min säng, surfandes på min mobil medans min fru och hennes son stängde dörren till köket, pratade, resonerade och löste situationen mellan dem på ett vuxet sätt, men jag …. jag slungades tillbaka i tiden.

Jag visste det inte medvetet där och då att jag slungades tillbaka i tiden, men omedvetet i min känsla slungades jag tillbaka i tid och rum och landade i mitt sovrum när jag var 6 år gammal och mina föräldrar bråkade som värst i köket på övervåningen.

De bråkiga föräldrarna

Som 6-åring var jag rädd, ledsen och kände mig utanför där jag låg i min säng kramades min lilla tyghund och väntade och väntade …

… Jag andades knappt, jag bara längtade tills mina föräldrar skulle sluta bråka så att allt kunde bli bra och lugnt igen så jag kunde komma fram och ha kul med dem.

Som 50-åring liggandes i min säng, surfandes på min mobil visste jag inte att allt detta hände inom mig. Jag visste bara att jag kände en massa känslor, men jag var som kidnappad, totalt oförmögen att sätta ord på mina känslor. Jag blev arg och inom mig gav jag dem skulden för att jag nu mådde som jag mådde.

Gummibandseffekten hade gjort att jag nu var som en 6-åring i en 50-årings kropp, jag hittade inga ord, jag bara kände, jag kände att jag ville fly. Jag sa att jag ville vara själv, jag gick upp till torget, åt en pizza, drack en öl och köpte en glass, sen gick jag en lång promenad och var borta i fyra timmar.

När jag kom hem var jag fortfarande på något plan 6 år gammal, fastlåst i mitt 6-åriga tänkande, kännande och agerande, somnade jag arg och tyst och vaknade i samma tillstånd

Nästa morgon åt jag och min fru frukost och hon som är skolad inom Transaktionsanalys – TA började fråga hur jag mådde, fråga om min känsla jag hade i kroppen och om jag kände igen den …. efter lång tystnad och tvekan sa jag att det gjorde jag nog, jag har känt denna känsla förut.

– (Min fru)Är det en ”Ersättningskänsla”? Alltså en känsla som du känner istället för att känna det du egentligen känner?

– (Jag)Ja, det är det nog, jag känner igen denna känsla … men vad känner jag egentligen???

– (Min fru)Varifrån känner du igen denna känsla?

– (Jag)Jag tror den påminner om när mina föräldrar bråkade när jag var liten

– (Min fru)Vad känner din lille inre pojke, tror du?

Jag satt tyst en lång stund och kände hur känslorna började röra sig nere i magen och upp genom ryggraden och upp i mina ögon och till slut brast det för mig … jag grät, jag grät av rädsla och helt plötsligt fick den egentliga känslan ta plats, den egentliga känslan fick finnas och ta gestalt och det kändes oerhört skönt, frigörande och underbart att äntligen få känna det jag känner och inte det jag som 50-åring borde känna.

Terapeuter: Därför är det viktigt att du förlåter den som kränkt dig |  Hälsa | svenska.yle.fi

För mig var det som att sluta en energicirkel, det var som att fullborda någonting inom mig, min fru hade på ett mycket varsamt sätt guidat mig tillbaka till ursprungskänslan och jag kunde nu som 50 åring känna ursprungskänslan och låta den komma fram och släppa den.

Detta kan möjligen låta ologiskt för dig som läser, men vissa känslor som vi går omkring och känner dagligdags är ologiska och märkliga, därför att de inte är relevanta till situationen här och nu utan relevanta till en situation där och då i din levnadshistoria.

Min lärare och mentor, Michael L Hall PhD, brukar säga att det som händer inom oss inte är logiskt utan det är Psyko-logiskt dvs logiskt baserat på vår historia, vad vi varit med om, vår inlärningshistorik.

Några frågor till dig som läser att fundera kring

  • Vilka omotiverade/ej relevanta känslotillstånd brukar du ofta eller ibland hamna i?
    • Deprimerad?
    • Skyldig?
    • Nojjig?
    • Ensam?
    • Oroad?
  • Vilka vardagliga händelser kan utlösa en sådant känslotillstånd i dig?
  • Vilka händelser i din barndom återkommer du till ofta när du berättar om dig och din uppväxt? Vilka episoder har du varit med om där dina omotiverade/ej relevanta känslotillstånd var relevanta?
  • Vad kände du egentligen där och då, tror du?
    • Ledsen
    • Rädd
    • Arg
    • Glad
  • Prova att stanna upp när du blir triggad i vardagen in i ett sådant känslotillstånd känn efter om det du känner är relevant till situationen här och nu, eller om det hör till en situation i din barndom. Prova att känna den känsla du egentligen känner, acceptera den, sätt något ord på den, låt den ta plats

29 – Att sluta cirklar

Jag sitter just nu på Borgberget i Segersta, ett berg som mina förfäder sedan flera 100 år tillbaka i tiden har besökt vid jämna tillfällen för att fira Gudstjänst(Gökotta), för att fika och även för att söka skydd på mot i inkräktare i forna tider och nu är jag här på denna plats och fikar och pratar med min far om äldre tider, nutid och lite om kommande tider och det känns som att cirklar sluts.

Farsan och jag fikar på Borgberget

Jag tror det är viktigt att sluta cirklar, att knyta an till sin historia och, som min far säger, ”jorda sig”. Jorda sig i vem man är och undersöka varifrån mina influenser kommer? Vilka platser var viktiga för mina släktingar? Vilka utsikter och vyer såg dem? Vilka ljud hörde de? Vilka sensationer och känslor bringade alla deras intryck fram hos dem?

Denna dag vandrade vi, jag och min far runt i denna trakt där min släkt och jag är djupt rotad sedan många hundra år och vi vandrade förbi en plats som jag inte besökt tidigare, på denna plats växte min farfars mor upp och hon influerade min farfar med värderingar, övertygelser och kärlek som sedan influerade min far, som sedan influerade mig, så i min värld slöts här en cirkel på något sätt.

Kristina Nilsdotters uppväxtplats, min farfars mor

Vi fortsatte vandringen förbi släktgårdar och svunna tider vävdes ihop med nutid och nutid med framtid i denna märkliga och magiska livsväv som vi alla lever i.

Vi kom förbi ännu en gård där min farmors morbror, Viktor, bodde med sin fru och deras fosterson

Vandringen gick mot sitt slut och vi slutade där vi började, på torpet som varit i släkten i många generationer, cirklar sluts och jag tror det är viktigt

28 – Vilken skön offerkofta …

Ibland blir jag less på alla flåshurtiga råd som folk skriver om i bloggar och på facebook samt berättar om i diverse poddar. Jag blir nog mest less på mina egna flåshurtiga råd, vem tror jag att jag är?

Låt mig bara va, låt mig bara leva/överleva

Igår hade jag en sådan dag, jag var låg på energi, kände att det mesta som jag gjort i livet bara var skräp och meningslöst, jag var som en kinkig treåring som gnällde och pep hela dagen eller en gammal gubbe som i bästa fall ser glaset som halvtomt.

I bakhuvudet surrande en vag tanke runt, det är väl nu jag borde använda alla mina kunskaper, allt som jag läst i mina hyllmeter av mentala träningsböcker, allt jag lärt mig under otroligt många kurser i personlig utveckling och allt jag kontinuerligt lär ut till andra i mina blogginlägg, men inte ens det kan jag, vilken fejk jag är …

Detta tänkande förstärkte såklart min mentala offerposition, Jag visste någonstans att jag hade de mentala verktygen för att bryta mitt tillstånd, men jag ville/orkade inte/sket i att använda dem …

Jag tyckte synd om mig själv …

Jag ville bli omhändertagen och klappad på, jag ville vara offret i dramatriangeln, den det är synd om, det lilla barnet. Offerkoftan var så olidligt skön.

Jag tror egentligen att jag behövde vila och känna att det är ok för mig att vila, att jag är ok även om jag inte presterar, producerar och är ”duktig”.

Hur kan jag på riktigt känna mig älskad, viktig och värdefull trots att jag gnäller, är irriterad och osmidig?

Michael l Hall, som är min lärare inom det kunskapsfält jag valt att förkovra mig inom, Neurosemantik, säger att vi människor är ”fallible” – felbara, men inte bara det vi är – ”Gloriously fallible” vilket betyder Härligt felbar.

Enligt SAOB (Svenska Akademins ordbok) betyder felbar bland annat:

”icke i fullgott skick, defekt, svaghet, skavank”

Jag kände mig 100% felbar igår, men absolut inte härligt felbar, vadå härligt felbar, jag blev provocerad av det löjliga tillägget, härligt😡 …

Vadå, Härligt felbar?

  • Härligt defekt?
  • Härligt svag?
  • Härliga skavanker?

Hur ska jag förhålla mig till detta?

Låt mig provprata/provtänka/provskriva …

Det börjar kanske med att jag först noterar mina svagheter, att jag upptäcker mina svagheter, skriver ned dem …

Vilka svagheter har jag?

Jag är rädd för konflikter, jag irriterar mig på folk som kör som idioter, jag svär ganska mycket, jag utger mig ibland för att vara frommare än vad jag faktiskt är, jag gillar inte människor som utnyttjar vårt svenska bidragssystem, jag gillar inte kaxigt beteende men jag vågar inte säga till. Jag kan se orättvisor men strunta i dem, jag är ganska egoistisk m.m

Kan jag acceptera mina svagheter? Kan jag på riktigt acceptera att jag har svagheter, defekter och skavanker?

Låt säga att jag på riktigt kan acceptera mina skavanker … är jag då härligt felbar?

Nja, jag är väl fortfarande bara felbar?

Kan jag klara av att älska mina skavanker?

Kan jag älska mig själv med mina defekter?

Det är nog här någonstans det blir viktigt att inse att jag inte ÄR det jag GÖR.

Kan det vara så att …

Jag kan göra fel, utföra defekta beteenden, göra skavankinspirerade beteenden, men den jag på djupet är, min kärna, min identitet är så mycket mer, den del av mig som ÄR intakt från födsel till död är så mycket mer än någonting jag gör eller har gjort.

Hmm, Ja någonting i detta stämmer för mig, några strofer från min barndom gör sig plötsligt påminda när jag skriver detta och jag avslutar därför med en text jag hörde ofta i mina farföräldrars missionsförsamling i Segersta …

Lukas 12:7 – ”… Och på er är till och med hårstråna räknade. Oroa er alltså inte! Ni är mer värda för Gud än alla sparvar tillsammans.”

27 – Är du under-ansvarig? över-ansvarig? Eller …

Ansvar, vad är det?

Ansvar handlar om vår kraft och förmåga att svara an. Ansvaret för hur vi svarar an i tal och handling när någonting händer utanför oss och även att ta ansvar för det som händer inom oss i våra tankar och känslor.

Vi har alla förmågan att ta ansvar, men den tar sig uttryck på lite olika sätt för olika personer i olika situationer, den tankestilen ska vi utforska idag.

På engelska heter ansvar, ”responsibility” och Michael L Hall PhD, som skrivit boken ”Figuring out people”, brukar dela upp ordet i två delar, nämligen ”Respons” och ”Ability”. Michael menar att en av våra mest grundläggande förmågor är förmågan att ta ansvar – ”respons – förmåga”, vi har förmågan att respondera genom att tala och agera, men också genom att tänka och att känna.

Responsability Skrivet På Blackboard Med Megafon-foton och fler bilder på  Affärsstrategi - iStock

Michael är också tydlig med att när vi är välbalanserade i vår förmåga att ta ansvar så är det faktiskt så att vi endast är ansvariga, ”respons – able” för oss själva, våra egna tankar, känslor tal och beteende.

Vi är inte ansvariga för andras tankar, känslor, tal och beteende det ansvaret är deras.

Sen ska inte detta missförstås genom att vi sköter oss själva och skiter i andra, nej vi har ett ansvar för oss själva och ett relationsansvar gentemot andra.

Michael delar därför upp vårt ansvar i två delar:

  • 1. Ansvarig för
    • Oss själva
    • Vårt tänkande & kännande
    • Vårt sätt att tala och bete oss
Min kraftzon av tankar, känslor tal och beteende
  • 2. Ansvarig gentemot
    • Hur vi relaterar till andra
    • Hur vi pratar med andra människor
    • Hur vi bemöter andra människor
Våra kraftzoner och vårt gemensamma ansvar gentemot varandra

Ansvar, usch vad jobbigt

Ansvar är också ett ord som kan få vissa människor att rygga tillbaka, usch vad jobbigt med ansvar, nej det vill jag inte ha, jag vill vara en i fårskocken som blir ledd och omhändertagen.

Det kan vara så att du i din ungdom har fått tagit för mycket ansvar och associerat ordet och konceptet ansvar med någonting jobbigt, betungande och därför vill slappna av och omhändertagen, ibland är det väldigt skönt.

Bryt dig ur fårskocken! | Digital customer experience

Andra människor vill ha ansvar, de vill vara chef och ledare och gå i bräschen för ett projekt. De kanske har en inlärningshistorik där de fått mycket positiv förstärkning när de tagit ansvar.

Forskarna har hittat nyckeln till gott ledarskap! - Nya Ledarskapet

Vi människor har till stor del en dragning TILL ansvar eller IFRÅN ansvar beroende på vår inlärningshistorik.

Exempel

Min far växte upp på en bondgård i Hälsingland som enda barnet och fick tidigt en förväntan lagd på sina axlar …

– du skall ta över gården, pöjk.

När du får en sådan förväntan lagd på dig tidigt i ditt liv så kan ordet ansvar lätt laddas med överväldigande känslor, hur ska jag klara av detta? Jag kan väl inte ta hand om en gård själv, hur ska det gå till?

Min far släppte ansvaret till viss del när han flyttade till Stockholm, MEN han kände förväntan från sina föräldrar och denna förväntan drev honom att åka upp till Hälsingland var och varannan helg och hjälpa till, han målade hus, lade om tak, hjälpte till med slåtter, potatisodling m.m … förväntan från föräldrar drev honom till att ta ansvar, MEN tog han egentligen ansvar för sina tankar, känslor, tal och beteende?

Ibland kan vi blanda ihop ansvarig för och gentemot med skuld och dåligt samvete vilket leder till ett meta-tillstånd av skuldbelagt ansvar istället för hälsosamt ansvar.

Frågor för att utforska hur en person tänker kring ansvar

  • När du tänker på att ha och äga ansvar för något i ditt arbete eller ditt personliga liv vilka tankar, minnen och känslor dyker då upp?
  • Har någon någongång hållit dig ansvarig för något som gick fel som kändes väldigt negativt för dig?
  • Vilka positiva erfarenheter kan du minnas kring att någon anser dig som ansvarstagande?

Underansvarig

I denna delen av skalan tar du inte ansvar för vad du tänker, känner eller hur du talar och agerar utan du litar på att andra tar hand om dig.

När du är barn är detta sant, men när du växer upp så behöver du acceptera att du är ansvarig för dig och dina tankar, känslor, tal och beteende.

När vi agerar från denna del av skalan så tänker vi om oss själva att vi är beroende och behövande, vi känner oss som offer för andras sätt att tänka, känna och agera.

I förlängningen lägger vi över ansvaret för vår lycka i händerna på andra, på vänner, på regeringen.

Vi är underansvariga

Överansvarig

När du agerar från denna del av skalan så iklär du dig en omhändertagande roll, du gillar att lösa problem, andras problem, du är sympatisk och omvårdande.

Du har svårt att se vart ditt ansvar slutar och var andras börjar, den gränsen är luddig för dig och du har en tendens att kliva in och ta över andras ansvar.

När du agerar från denna del av skalan kan du lätt ta över andras problem, du litar inte på andras förmåga att klara av att respondera.

Om du är överansvarig gentemot dina barn, kan de utveckla förmågan att ta underansvar eftersom dessa tankestilar arbetar väl tillsammans.

Hälsosamt ansvarig

Den hälsosamma stilen är när du utvecklar en balans mellan ansvar för dig själv och gentemot andra. Att äga våra krafter att respondera dvs äga våra tankar, känslor, tal och beteende innebär att skapa en grund och en botten i oss själva, vi är centrerade och utvecklar en intern auktoritetskälla, dvs vi litar på oss själva och vårt omdöme. Detta är oerhört viktigt för att utveckla ett högt förtroende för oss själva, vilket i sin tur leder till att vi blir mer aktiva i att gå mot våra mål och vi blir också mer emotionellt vid liv.

Hur utvecklas denna tankestil?

Vi är inte kapabla att ta ansvar för oss själva när vi föds. Denna tankestil utvecklas allt eftersom att vi växer upp. Familj och kultur spelar en stor roll i vilken ansvars grad vi utvecklar när vi växer upp.

Traumatiska upplevelser kan spela en roll i hur vi utvecklar denna tankestil, vi kan gå in i en offerroll och vägra allt ansvar eller vi kan gå in i en roll av räddare och rädda världen.

Barn kan i vissa fall uppfostras till att ta ansvar för sina föräldrars känslor och om barnet köper detta så leder det till två negativa trossatser …

  1. Mitt värde ligger i min förmåga att agera för andra och göra dem nöjda
  2. Jag kommer endast att få andra att älska mig om jag tar hand om dem och blir ansvarig för dem

Frågor till dig som läser

Hur balanserar du på ansvarsskalan?

Tenderar du att rygga för ansvar eller tar du över andras ansvar eller lyckas du balansera?

För att utveckla hälsosamt ansvar rekommenderar jag att ni läser Per Heds inlägg där han går igenom övningen kraftzonen

26 – Jason och jag pratar om Metamodellen

Vill du veta mer om Metamodellen?

Vill du lära dig ett verktyg för kritiskt tänkande?

Vill minimera missförstånd och skapa och hela relationer?

Kolla in denna film där jag och Jason Schneider pratar om Metamodellen …

Här kan du läsa mer om metamodellen i mina tidigare blogginlägg

  1. Metamodellen och att utelämna och fokusera
  2. Metamodellen och att förvränga och fantisera
  3. Metamodellen att generalisera

Lycka till med att kommunicera klart och undvika missförstånd

25 – Snart händer det …

Ni som följt mina blogginlägg vet att jag har skrivit om ditt och mitt unika sätt att tolka världen, vårt navigationsinstrument eller vår karta av verkligheten.

Jag har också skrivit om frågemodellen som togs fram av Richard Bandler och John Grinder på 70-talet när de studerade, iakttog och modellerade Virginia Satir (Familjeterapins moder) och Fritz Perls(Gestaltterapins fader) och deras sätt att ställa frågor, kommunicera och facilitera förändring hos människor.

Jag har skrivit om meta-modellen i följande blogginlägg

  1. Metamodellen och att utelämna och fokusera
  2. Metamodellen och att förvränga och fantisera
  3. Metamodellen att generalisera

Jag har haft äran att den 29 maj intervjua Jason Schneider, grundare av Perception Academy och en av ledarna inom NeuroSemantics kring hans tankar om Metamodellen.

Det blev en 38 minuter lång diskussion som kommer att läggas i morgon kväll 17:30.

Här kommer en kort teaser av vad som komma skall 🙂

24 – Kiss, DeLaSoul och en fritidsgård?

Denna vecka vill jag prata och resonera kring en tankestil som handlar om vem vi fokuserar på, om det primärt är oss själva eller om vi först fokuserar på andras väl och ve.

Vad fokuserar du på när du agerar i din vardag? Vem lägger du ditt fokus på när du kommunicerar och interagerar dagligdags?

Tänker du primärt på vad DU tänker, känner och gör eller har du fokus på vad ANDRA tänker, känner och gör?

(Tilläggas ska som vanligt när jag skriver om tankestilar att de skiftar beroende på situation.)

Eget exempel – från min ungdomstid

När jag gick i gymnasiet så jobbade en av mina kompisar som fritidsledare och han ville att jag och en annan kompis skulle vara Discjockeys på ett ungdoms disco som fritidsgården skulle anordna.

Vi skulle underhålla fritidsgårdens ungdomar med bra, dansant musik som de gillade, vi antog uppdraget, vad kunde gå fel?

Min musiksmak var vid tillfället inte särskilt bred, jag gillade KISS och … ja, eller gillade är vid närmare eftertanke ett ”understatement”, jag var fanatiskt besatt av KISS och bara KISS.

Är inte alla besatta av oss?

Min kompis hade en bredare musiksmak än vad jag hade, men vid denna tidpunkt hade han totalt snöat in på DeLA Soul och mer specifikt deras dunderhit, Me myself and I.

Våra olika insnöade besattheter resulterade i att vi ”glömde” vårt uppdrag att spela dansant musik som ungdomarna gillade, vi agerade istället helt och fullt utifrån ”Mitt Perspektiv”.

Vi struntade i vad barnen och ungdomarna ville höra, vi frågade inte ens vad det kunde vara, vi ägnade det inte en enda tanke, förrän vi tittade upp och såg att INGEN dansade och att ALLA satt utmed väggarna med en förvånad blick, medans jag spelade KISS låten ”Heavens on fire” en gång till.

Frågor för att undersöka denna tankestil:

  • Vad fokuserar du på? Fokuserar du på dina egna tankar och känslor eller på omgivningens tankar och känslor?
  • När du interagerar med andra bryr du dig mest om dina egna behov eller mer om andras behov?
  • Om det är en konflikt, fokuserar du på dig och ditt eller på andras situation?

Mitt perspektiv – Me myself and I/Heavens on fire 🙂

När du agerar utifrån denna ände på skalan har du fokus på vad du tänker, känner och vad vill ha/behöver. När du agerar utifrån denna ända av skalan så tar du beslut baserat på ditt perspektiv och har svårt att ta andras perspektiv.

Du har fokus på dina egna behov och tar ansvar för att tillgodose dina behov, andra får väl ta ansvar för sig, eller hur.

När du agerar med denna tankepolaritet så litar du på din egen förståelse av situationen, dina egna värderingar och trossatser är de som gäller.

Om du är ute på extremen i detta sätt att tänka och känna kan du med lätthet missa att lyssna in andra, du glömmer att fråga vad dina barn vill eller vad dina medarbetare behöver från dig, du kör din linje.

Me myself and I

Andras perspektiv – You, you, you

När du agerar från denna ända av skalan har du fokus på andra, du bryr dig mer om andras tankar, känslor och beteenden än dina egna.

Många inom kundservice, coaching, terapi och till vis del också ledarskap har fokus på andra, vilket är bra om du tenderar att luta åt det balanserade hållet och inte ute på extremen.

Att fokusera på andra är en nyckel-tankestil för att kunna tänka sig in i andras upplevelse och känna empati och utöva emotionell intelligens.

När du överanvänder denna tankestil kan de väga över så till den milda grad att du glömmer dina egna behov och ditt eget perspektiv och agerar ”dörrmatta”.

Hur upptäcker du denna tankestil i dagligt prat?

De som är ute på ”Mitt Perspektiv” är ofta väldigt direkta i sitt sätt att prata och använder gärna ordet JAG i sitt tal, medans de som är ute på andra änden av skalan – ”Andras Perspektiv” är mer svävande och frågande och använder ordet MAN när de pratar om sig själv.

De som befinner sig tankemässigt på ändan – ”Andras Perspektiv” älskar att arbeta i lag, teamwork är härligt, låt oss göra detta tillsammans, medans de som är ute på andra ändan – ”Mitt Perspektiv” gärna göra saker själv och tycker det är irriterande när folk lägga sig i.

Eget exempel – Hemma

Jag och min fru upptäckte till stor glädje denna tankestile för ett tag sedan.

Min fru frågar mig ofta frågan – Vad ska vi göra idag?

På ytan inget konstigt med den frågan, det är en trevlig och inkluderande fråga, eller hur?

För er som lusläst blogginlägg 21, vet att hon använder språkmönstret – ”Förutfattad mening”.

– Vad är förutfattat i frågan?

Det som är förutfattat/underförstått i hennes fråga är, att vi SKA göra någonting idag, frågan är bara vad?

Detta skapar irritation i mig, eftersom jag med min tankestil ”mitt perspektiv” redan tänkt ut att jag ska skriva ett blogginlägg om att Skapa och hela relationer, Själv.

Men min fru vill relatera till mig hon vill göra någonting tillsammans med mig

Tankestilsmässigt är min fru ofta långt ute på änden – ”Andras perspektiv”. Hon älskar att göra saker tillsammans, medans jag i denna tankestil är på motsatt sida och detta orsakar ofta diskussioner hemmavid.

Jag vill ha egentid och min fru vill göra saker tillsammans.

När vi ska åka på semester smyger jag med ett antal böcker till min fru, så jag kan få egen tid och läsa mina böcker.

Så här har vi hållit vi på under vårt gemensamma liv och när vi upptäckte att detta är ett sätt att tänka och inte bara att motsatsen är konstigt och fel, så har det lett till att min fru ”ger” mig mer egentid eftersom hon vet att jag behöver det och jag ger henne mer tillsammans-tid, eftersom jag vet att hon behöver det.

Denna insikt gör att vi undviker bråk i större utsträckning idag och istället lyssnar in varandra och på så sätt skapar sunda sätt att relatera mellan oss.

Vad kommer denna tankestil ifrån?

Vi modellerar/härmar våra viktiga vuxna tidigt i vår uppväxt, vi lär oss om det är OK att tänka på sig själv eller om det är det mer OK att tänka på andra?

Belönades vi när vi var små om vi tänkte på andra eller belönades vi när vi tänkte på oss själva?

Kulturen spelar också en stor roll här, i Västerländska kulturer är det ”bättre” att tänka på sig själv än i Österländska kulturer där det är ”bättre” att tänka på andra.

Generellt sett är det ofta så att kvinnor/tjejer belönas i uppväxten om de tänker på andra medans män/killar belönas när de tänker på sig själva.

Fråga till dig som läser:

Var har du ditt primära fokus i ditt liv, på dig själv eller andra?

Vad får det för konsekvenser?

23 – Uppmärksamhet, är det så viktigt?

Vi människor suktar efter erkännande, bekräftelse, vi vill ha något slags bevis på att vi finns till, vi måste som små barn känna att vi finns till annars dör vi, det vet vi idag baserat på bland annat Rene Spitz forskning kring barnhemsbarn.

Rene Spitz och barnhem

Fram till 40-talet trodde ledande barnforskare att det viktigaste för ett barns överlevnad på barnhem var en steril miljö, rena lakan och spritade händer. Rene Spitz en österrikiskt psykoanalytiker var av en annan åsikt, han trodde barnen behövde kärlek och att brist på det eventuellt hämmade deras utveckling.

Spitz provade sin teori genom att jämföra barn som växt upp på barnhem i isolerade, steriliserade miljöer med barn uppväxta i ett smutsigt fängelse med sina mammor.

Spitz fråga var i princip:

Är en steril renlig miljö viktigast för barns överlevnad eller är det en miljö som innehåller mänskliga, nära och kärleksfulla kontakter?

Kärleken vann

Kärleksfull miljö

  • Inget av barnen dog
  • Barnen växte enligt normal utvecklingskurva
  • Inga uppenbara problem varken psykologiskt, kognitivt eller beteendemässigt

Steril & Renlig miljö

  • 37% av barnen dog
  • Utvecklades inte enligt normal kurva
  • Vanligt med psykologiska, kognitiva och beteendemässiga problem

Under årtionden ignorerades Spitz forskning av beteendevetare och andra experter som inte kunde tro att någonting så banalt som föräldrars kärlek kunde betyda så mycket.

Många hävdade att barnadödligheten berodde på helt andra faktorer som dåliga gener, att de barn som bortadopterades vad de med bäst gener och de som blev kvar var de med sämst gener för det kunde ju absolut inte bero på kärlek och uppmärksamhet.

På senare år har Spitz forskning bevisats, bland annat 2007 när utvalda friska Rumänska barnhemsbarn studerades och delades upp i två grupper varav en grupp fick bo hos fosterfamiljer med nära vuxenkontakt och den andra gruppen bodde kvar på barnhem.

Fosterbarnen som fick föräldrakärlek utvecklades mycket bättre än de som bodde kvar på barnhem. Fosterbarnen växte snabbare, de hade större huvudstorlekar (Ett mått på hjärnans utveckling), de hade högre IQ med i snitt med 9 poäng, de utvecklade inte psykiskt sjukdom i samma utsträckning som barnhemsbarnen.

Enligt Bruce Perry, MD, Ph.D, ledande barnpsykiater vid Child Trauma Academy,  är problemet med barnhem, bristen på möjlighet för ett barn att skapa varaktiga och kärleksfulla relationer med ett litet antal vuxna.

Slutsatsen av Spitz forskning är att vi människor verkligen behöver bekräftelse, erkännande, vi behöver kärlek eller åtminstone bli sedda.

Hjalmar Söderbergs har skrivit om detta så fantastisk fint i sin dikt från romanen, Dr Glas

Man vill bli älskad i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags
känsla, själen ryser inför tomrummet
och man vill kontakt till vad pris som helst.

Vi människor har en hunger efter att bli sedda & erkända och strukturerar vår tid på olika sett för att reglera detta behov, denna hunger.

Tidsstrukturering är en teori från Transaktionsanalys (TA), som förklarar hur vi människor strukturerar vår tid för att skapa ordning, trygghet och förutsägbarhet i våra liv och justera hur vi erhåller erkännande, hur mycket av de olika typer av erkännande vi ger och får.

Olika typer av erkännanden enligt TA

Vi får och ger erkännande enligt TA på 4 olika sätt, positivt erkännande för (1) Den vi är och (2) Det vi gör samt negativt erkännande för (3) Den vi är och (4) Det vi gör.

Enligt TA strukturerar vi människor vår tid på sex olika sätt för att balansera och justera vårt behov av erkännande.

Erkännande-risken ökar eller minskar beroende på hur vi strukturerar vår tid.

Vad ägnar du dig åt till mestadels?

Undandragande

Den sociala risken för att få negativt/positivt erkännande är låg när du ägnar din tid åt undandragande.

Vi kan dra oss undan på massor av olika sätt, du kan stänga in dig på ditt rum, dagdrömma och prata minimalt med din omgivning, du kan vara i ett rum fullt med andra människor men titta i din telefon och på så sätt dra dig undan.

Eget exempel – Undandragande

När min bonusfamilj var som mest intensiv, när alla barn var tonåringar och vi hade ett badrum att dela på samt massor av olösta konflikter som byggdes på för varje dag som gick, då drog jag mig undan, jag smög in på mitt rum, satte på mig mina hörlurar och tyckte synd om mig själv.

Jag drog mig undan möjligheten att få bekräftelse och erkännande från de andra i familjen och jag tog inte heller något som helst ansvar för det sociala samspelet i familjen jag ställde mig utanför, jag uteslöt mig själv.

Detta sätt att dra mig undan och slippa risken för negativ feedback för den jag är, ökade paradoxalt nog risken för negativ feedback på olika sätt, men det såg jag inte då, då var jag bara rädd, sårad och drog mig undan och detta ledde till att jag valde att gå i terapi och coaching och utbilda mig inom NLP och TA.

Hur drar du dig undan i ditt liv?

Hur tror du undandragande påverkar dig själv och din omgivning?

Ritualer

Den sociala risken för negativt/positivt erkännande är något större i ritualer än i undandragande, men fortfarande relativt låg.

”Ritualer är den säkraste formen av social relation, bara man håller sig till reglerna” Citat TSTA-PLasse Åhnby – CTA-Utbildning Arbetsbok 2, sid 102

Ritualer är väldigt förutsägbara beteendemönster, en ritual kan vara allt ifrån en handskakning, det kan vara en återkommande agenda i ett möte, det kan vara en återkommande form av gudstjänstritual.

En ritual innebär som sagt inget större psykologiskt risktagande eftersom hela händelsen på förhand är tydligt bestämd, har tydliga och uttalade regler så att du som deltagare vet exakt vad som förväntas av dig.

En ritual drivs av starka påbud och föreskrifter hur de ska genomföras, du kan/får inte bryta mot föreskrifterna, exempelvis skulle det vara otänkbart om du under en gudstjänst gick fram och började predika.

Ritualerna fyller en viktig funktion då de ofta är starten på en ökad närhet och en biljett in till närmare relationer.

Eget exempel – Ritualer

När jag och min bonusfamilj ägnade oss åt ritualer som exempelvis att åka på sommarläger så upplevde jag att vårt utbyte av erkännande mellan varandra ökade ett snäpp. Jag visste vad som förväntades av mig i min roll som lägerledare och lägerdeltagare, jag kunde gå in i en tydlig roll och följa ett tydligt och uttalat schema med mattider, lektider och kvällsaktiviteter, i denna miljö ökade vårt positiva erkännandeutbyte.

Ritualer kan vara en viktig del i att öka närheten mellan varandra om ni har en låst situation.

Vilka ritualer ägnar du dig åt?

Vilka ritualer har ni på din arbetsplats?

Aktiviteter

Den sociala risken ökar ytterligare ett snäpp när vi ägnar oss åt aktiviteter som vi har fullt fokus på. När vi ägnar oss åt dessa typer av meningsfulla aktiviteter så förväntas vi samarbeta tillsammans med andra och ge och ta feedback.

Aktiviteter är de saker som vi gör som har ett direkt syfte, det kan vara att snickra på en altan tillsammans, det kan vara att spela badminton med din granne och det kanske vanligaste exemplet är arbetsuppgifter vi utför tillsammans på vår arbetsplats när vi är engagerade.

När vi ägnar oss åt dessa typer av aktiviteter så riktar vi vår energi mot mål som finns just nu i närtid.

Aktiviteter ger direkt mätbara resultat, och ofta lägger vi väldigt mycket av vår tid i denna typ av tidsstrukturering, vissa så mycket att de utvecklar arbetsnarkomani.

Eget Exempel – Aktiviteter

När jag och min bonusfamilj var i den allra jobbigaste perioden och jag där ägnade mig åt undandragande för att undvika negativt erkännande, så ägnade jag mig oerhört mycket åt mitt arbete där jag fick oerhört mycket positivt erkännande för mitt resultat jag presterade och även för mig själv som person, detta gjorde att jag jobbade över mycket och det i sin tur gjorde att jag var trätt när jag kom hem på kvällen och hade en legitim anledning att dra mig undan och skydda mig själv hemma.

Hur mycket av din tid ägnar du åt ditt arbete?

Tidsfördriv

Den sociala risken ökar ännu ett snäpp när vi ägnar oss åt tidsfördriv, ”väder och vind-prat”. Här kan vi inte kan hänga upp vår dialog på ritulernas trygga regelverk eller arbetes mål och syfte utan här måste lita helt på vår sociala förmåga, på att vi accepteras socialt, puh läskigt.

Tidsfördriv handlar i princip om att prata för pratandets skull, vi uppnår inget direkt resultat med denna tidsstrukturering.

Det finns en ökad social risk, vi kan eventuellt prata om fel saker och då riskera eventuella påhopp, ögonbrynshöjningar och andra sociala pikar…

Eget exempel – Tidsfördriv

Jag själv gillar exempelvis inte mingelsituationer särskilt mycket, jag tycker ofta att dessa situationer mynnar ut i skitsnack och ältande om helt oviktiga saker. Om jag ska tolka min syn på mingel utifrån denna teori så skulle det kunna vara så att jag inte gillar mingel eftersom att risken för negativ feedback och utfrysning ökar och att jag då hellre ägnar mig åt aktiviteter som har ett tydligt syfte och mål.

Hur bekväm känner du dig i en mingelsituation?

Hur ofta ägnar du dig åt tidsfördrivskonversationer?

Vad gillar du att prata om?

Spel

Spel är ett sätt att umgås och interagera som innebär en än mer ökad psykologisk risk jämfört med de tidigare stegen.

Spel är en teori enligt TA som går ut på att vi alla från barnsben valt en ”livsposition” som vi sedan bäddar för att få uppleva igen och igen, det är som att vi vill bevisa för oss själva att vi har rätt …

… Det kan exempelvis vara så att vi tidigt bestämt oss för följande livsposition Jag är INTE ok, du är OK…

”Jag är i underläge gentemot andra människor, vi är dem de är synd om och andra förföljer eller överhjälper oss”

För att få känna vår ”favoritkänsla” i vår favoritlivsposition spelar vi spel och det börjar med att vi lägger ut ett bete

Vi kanske gör något vi någonstans inom oss vet är ”fel” och hoppas omedvetet att någon ska nappa och gå in i spelet genom att ”anklaga oss” … napp!

… vi känner nu den bekanta känslan …

… alternativ kliver någon in och nappar och överhjälper oss och vi känner oss överkörda och förminskade på det sättet …. oavsett säger vi till oss själva på slutet något i stil med …

– jag visste väl att ingen gillar mig, nu fick jag det bevisat igen

Dramatriangeln, förklarar spel på ett pedagogiskt sätt

Eget exempel – Spel

När det kommer till spel så har jag många egna exempel från min tid i bonusfamiljelivet. Jag har spelat ett spel där jag är offret och också förövaren. Jag har någon gång uttalat en regel eller riktlinje att jag vill ha ordning i hallen, köket och badrummet, jag har omedvetet uttalat denna regel otydligt, jag har således bäddat för att regeln ska kunna brytas och jag ska kunna gå in i offret och dra mig undan och tycka synd om mig själv.

jag skäms när jag skriver detta, men det är så jag i vissa situationer har agerat.

Betet är således en otydlig regel som jag någon gång tycker mig ha uttalat

Jag nappar när regeln bryts och då går jag in i offret och tycker synd m mig själv, min omgivning förstår inte vad som händer, de blir förvirrade eftersom de av någon anledning känner sig som förövare helt plötsligt mot ”stackars mig” när förvirringen har lagt sig så byter vi position igen då de känner sig orättvist behandlade (med rätta) och jag nu är förövaren och jag landar in i min favoritkänsla igen jag är offret, se hur jag har det.

Jag får här känna mycket negativ feedback för den jag är, men jag vet åtminstone att jag finns till.

Intimitet

Det mest utmanande och psykologiskt riskfyllda sättet att strukturera sin tid är genom att vara intim dvs på riktigt nära andra människor och då menar jag inte fysiskt nära utan nära på ett psykologiskt plan.

Vi kommunicerar i intimitet öppet och ärligt utan dolda agendor.

När vi kommunicerar med varandra och delar våra genuina erfarenheter, tankar och känslor så strukturerar vi vår tid genom intimtitet.

Detta sätt att spendera sin tid kräver mod att vara sårbar

Jag utsätter mig för en stor risk att bli utnyttjad och avvisad och detta känns ofta riskfyllt så därför ägnar vi oss generellt sett helst åt något av de andra tidsstruktureringarna.

Eget exempel – Intim

Jag har tack och lov ändrat min tidsstrukturering enormt mycket sedan jag för 10 år sedan gick i terapi för första gången och gått alla kurser i NLP och TA. Numera har vi i min familj härliga intima samtal där vi kan prata om våra känslor och våga vara sårbara, det finns såklart en hög risk här, men vi är villiga att ta den risken och utdelningen blir så ofantligt härlig när jag kan vara öppen med mina känslor och bli mött i det med respekt.

Vi prov-pratar och snälltolkar varandra, vilket är oändligt mycket skönare än att skarpprata och ful-tolka varandra.

Frågor till dig som läsare:

Hur gör du för att våga vara öppen, sårbar och ärlig med det du känner?

I vilka sammanhang vågar du vara det?

22 – Vilken slutsats har du dragit, kan du summera allt?

Har du någon gång fått eller ställt följande frågor?

Vad har du dragit för slutsats? Kan du summera det hela i en mening? Kan du ge mig en överflygning? Kan du måla din vision med stora penseldrag?

Finns det någon universallösning? Visa mig en översikt …

Vi människor har en fantastisk förmåga att kategorisera och dela in saker, skapa modeller och generaliseringar. Vi gör detta för att förenkla, spara på vår energi och kunna prata om vår komplexa omvärld med varandra.

Hela vår jordglob är kategoriserad och indelad i världsdelar, länder, städer, byar, folkslag, 6000 olika språk, tankestilar m.m …

Din och min ”karta av verkligheten” är en samling generaliseringar, en samling regler, principer och modeller som talar om för oss hur vi ska ta oss fram i världen, hur vi ska hantera olika situationer på bästa sätt.

Ja, visst, det är absolut bra att vi generaliserar, OM generaliseringarna är funktionella här och nu, funktionella för den specifika situation som du just nu befinner dig i.

Faran med alltför väl-intränade tankevanor och program inträffar NÄR vi överanvänder dem, när vi ”glömmer” att uppdatera generaliseringarna och kanske ”kör” ett relationsprogram med vår partner som vi skapade som 4 åring, eller ett konflikt-hanteringsprogram på jobbet med vår chef som vi skapade som 15-åring och vi rättfärdigar vårt sätt att agera genom att tänka och säga …

– Ta mig som jag är, det är så här jag ÄR … Så som jag tänker, känner, talar och agerar, det är den jag ÄR, jag KAN inte ändra på mig.

Fixed mindset

Förstå mig rätt nu, programmen/generaliseringarna du skapade som 4-åring var säkert superfunktionella DÅ, men att som 40-åring fortfarande använda programmet är ofta mindre funktionellt.

Eget exempel

För att ta ett exempel från mitt eget liv, Jag använde länge följande konflikt-hanteringsprogram i samspel med min fru …

  • Dra dig undan om du hör höjda röster i hemmet? (Skapat när jag var 4 år och mina föräldrar bråkade )

Detta program var säkert funktionellt när jag var 4 år och när mina föräldrar bråkade, men som 40-åring med min fru var det mindre funktionellt.

Jag överanvände min gamla invanda strategi och den höll nästan på att kosta mig mitt äktenskap.

Jag lärde mig, tack och lov, alternativa strategier via terapi och coaching och kunde med tiden utöka mina alternativ att ”konflikta”, nu har jag lagt till följande strategi till min beteenderepertoar:

  • Var kvar i konflikten eller diskussionen, Provprata hur jag tänker och känner samt snälltolka och förstå den andre för att tillsammans hitta en bättre lösning
Growth mindset

Vi alla har strategier som vi skapat och anammat under livets gång, vissa strategier är funktionella och andra mindre funktionella eller för att tala klarspråk vissa är helt värdelösa och när vi upptäcker dem kan vi skapa nya strategier.

Du behöver inte ändra dig, behåll din gamla strategi OCH lägg till en ny strategi

Hur kan vi då upptäcka det vi eller våra medmänniskor generaliserat och ibland överanvänder?

Jag kommer i detta blogg-inlägg gå igenom 3 olika sätt för stt upptäcka det generaliserade.


1- Universiella kvantifierare

När du hör någon säga fraser som

  • Ingen gillar mig
  • Alla hatar mig
  • Varför är alla så dumma mot mig?
  • Ingen bryr sig vad jag har att säga någonsin

Då vet du att nu pågår en generalisering, nu bevittnar du en över-generalisering.

Vissa personer är duktiga på att dra förhastade slutsatser, de gör en bedömning av en situation baserat på en enda händelse.

De kanske var i Stockholm på semester för 10 år sedan och i en butik var det en expedit som inte hälsade, då kan det hända att personen fattar ett beslut och säger ..,

  • Ingen hälsar på någon när man går in i en butik i Stockholm.
Polariserat tänkande

Detta sätt att generalisera skapar ett polariserat sätt att tänka, vi skapar en värld av polaritet, svart eller vitt, antingen eller.

Tänk om vi istället kunde upptäcka den verkliga världen, den värld som är full av färger, komplexiteter, den värld som är systemisk och innehåller massor av parallella händelser, steg och nivåer.

Systemiskt tänkande

Hur går vi då från en svartvit, allt eller inget-värld till en värld av färg och komplexitet?

Jo, utmana det generaliserade uttalandet, utmana det för att på så sätt upptäcka det som finns mellan det svarta och det vita.

  • ingen gillar mig
    • Ingen? Inte någon person i hela världen?
  • Alla hatar mig
    • Alla? hatar alla personer i hela världen dig?
  • Varför är alla så dumma mot mig?
    • Är alla dumma mot dig? Är jag dum mot dig just nu?
  • Ingen bryr sig vad jag har att säga någonsin
    • har aldrig någon brytt sig om ett enda ord som du har sagt? Bryr jag mig om vad du säger just nu?

Jag vill verkligen poängtera att när du frågar dessa frågor gör det med stor empati, för att på så sätt varsamt bjuda in den du pratar med till att upptäcka sin ”karta av verkligheten” och om de vill, uppdatera den.

Hjälp personen att uppdatera sin ”karta” genom att hitta motexempel till det generaliserade uttalandet.

När ni hittar ett riktigt passande motexempel till någonting som blivit över-generaliserat, exempelvis …

  • ”Alla är dumma mot mig”
    • ”ja, förutom du då och mamma och Nisse på jobbet och ….”

… då luckrar ni upp betydelseramen kring det som blivit över-generaliserat och när ramen kring påståendet luckras upp, förändras och byts ut så kan du märka det på den som varit övertygad om påståendet …

Betydelseramen skiftar

… du märker det genom att personen nu kan se förvånad, förbryllad och sökande ut, eftersom betydelseramen skiftat och en ny betydelseram sakta träder fram.


2 – Modala Operatörer

Modala operatörer skrev jag om i blogginlägg nummer 17 – Vilken värld väljer du att leva i?

Lever du in värld där du tar dig an uppgifter i livet som om de vore en:

  1. Nödvändighet
  2. Omöjlighet
  3. Önskan
  4. Möjlighet
  5. Val

läs mer om detta språkmönster i blogginlägg nummer 17- Vilken värld väljer du att leva i?


3 – Ospecificerad talare, vem har skapat kartan?

Lost performatives, som detta språkmönster heter på Engelska, handlar om generaliserade uttryck om världen vi lever i, om folk, om livet m.m.

Dessa uttryck är ofta klara och uttalade övertygelser som verkar sanna, men där den som skapat övertygelsen är bortrationaliserad, vi vet inte vem som står bakom uttrycket/övertygelsen.

Dessa språkmönster fyller en funktion i våra liv då de fungerar som:

  • Regler & principer
    • Enligt senaste forskningen
    • Pojkar gråter inte
    • Det vet ju alla
    • Bonusfamiljer är komplicerade system
    • Tjejer kan inte meka med en bil
    • Killar kan inte städa
    • Tänk positivt
    • Det finns inga misstag endast feedback
    • Alla beteenden har en positiv intention
    • Du är ansvarig för dina tankar och känslor och därför också dina resultat

MEN, vem skapade dessa regler och principer? Det är lätt att glömma att NÅGON faktiskt har skapat dessa regler någongång.

Vi hanterar ofta dessa Lost Performatives som om de vore odiskutabel FAKTA, som inte går att ifrågasätta.

  • Politiker är korrumperade
  • Säljare är lurendrejare
  • Kultur äter strategi till frukost
  • Personlighet går inte att förändra

När vi kategoriserar någonting som odiskutabelt, så tenderar vi att inte ens misstänka att det kan vara på ett annat sätt, eftersom vi VET att det är så som någon säger, det är ju självklart.

Desto mer vi studerar ett ämne, ju mer forskning och exempel vi tar del av, ju mer formar och cementerar vi vår förståelse och våra övertygelser.

När du är väldigt intresserad av ett ämne och omger dig av likasinnade så är det väldigt lätt att köpa uttalanden som om de vore sanning, det är ofta lättare för någon utanför kunskapsfältet att ifrågasätta allmängiltiga påståenden som anses vara ”sanning”.

Vad kan vi göra för att vara vaksamma på och utmana dessa Lost Performatives?

Tänk dig att du skapar dig en ny lins/glasögon, en ny förståelseram, en ram som du filtrerar det du är med om och tänker med, den nya ramen kan exempelvis vara:

  • Jag vet att varje uttalande är gjort av någon, undrar vem denne någon är?

Lever du med denna ram kommer du mer frekvent ställa dig själv frågor som:

  • Vem skapade regeln, vem sa det här?
  • När skapades regeln, när sa någon detta?
  • Var, i vilket sammanhang skapades regeln, vad visste den personen då?
  • Varför skapades regeln, varför sa hen så?

Vill du göra det lite enklare för dig, ha denna frågan ringande i dina öron:

Enligt vem???

Jag vill utmana dig att kommande vecka lyssna efter och upptäcka generaliseringar, regler och principer … upptäck dem hos dig själv och andra, skriv ned dem och om du vill provfråga och undersök dem med frågorna ovan

Du kanske upptäcker generalinseringar som …

  • Lita inte på kvinnor, de kommer lura dig
    • Vem säger det, när skapades denna princip? Varför?
    • Enligt vem?
  • Förändring är svårt
    • Vem säger det? När skapades denna övertygelse?, Under vilka omständigheterna?
    • Enligt vem?
  • Jag har inget läshuvud, jag kan inte lära mig nya saker.
    • Vem säger det?, När hittade du på det? Hur vet du det?
    • Enligt vem?

Lycka till med att specificera det generaliserade