30 – Utlösande faktorer och Gummiband

Jag kommer berätta och resonera om utlösande faktorer och gummiband i detta blogginlägg. Med utlösande faktorer menar jag triggers eller stimuli och ordet gummiband använder jag som en metafor för den mekanism som ibland slungar oss människor tillbaka till tidigare händelser i våra liv, tidigare händelser i våra respektive uppväxter, rakt in i din och min inlärningshistorik.

Jag kommer prova att sätta ord på hur utlösande faktorer och gummiband kan ta gestalt en helt vanlig dag i Hässelbystrand och mer specifikt inom mig.

Vad är en utlösande faktor?

Vad är en utlösande faktor, stimuli eller trigger? Ja det är någonting som händer i stunden som jag har kopplat ihop, förknippat och associerat med någonting annat. En utlösande faktor är som on-knappen på en apparat. Dina eventuella barn, dina närmaste kompisar, dina nära och kära vet troligen vad du har för on-knappar, vad du går igång på.

Du vet troligen vad dina vänner har för on-knappar, om du gör på ett visst sätt så vet du att du kommer få se en viss respons hos din kompis.

Vetenskapsmannen Ivan Pavlov studerade och utförde psykologiska experiment kopplat till on-knappar/stimuli och respons.

Pavlov serverade sina hundar mat samtidigt som han ringde i en liten klocka, han upprepade denna procedur så många gånger att hundarna till slut förknippade den ringande klockan med mat och började utsöndra saliv endast genom att höra den ringande klockan.

… eller var det hundarna som studerade pavlov 😊😊

SDR Therapy Community | OMG Pavlov! I Love Your Great Big FAIL!

Vad är Gummibandseffekten?

Gummibandseffekten är en metafor som säger att vi alla har viktiga formerande händelser i våra liv som vi tenderar att återkomma till gång på gång när någonting händer som påminner oss om dessa händelser. Det är som om vi har fäst ett mentalt gummiband vid dessa händelser, ett gummiband som vi spänt till bristningsgränsen och när vi stöter på en utlösande faktor så snärtar gummibandet iväg och tar oss tillbaka till händelsen och vi upplever den igen på ett omedvetet plan.

Gummibandseffekten är en process som ofta äger rum när vi är satta under stress och press. Vi kan då snabbt och på ett omedvetet sätt mentalt återvända till det känslomässiga tillstånd vi lärde oss att använda som barn för att hantera situationen vi tolkade som läskig och otäck. 

Inom Transaktionsanalys – TA antar man att det emotionella tillstånd som framträder i dessa situationer är det tillstånd som var funktionellt för oss som barn för klara av situationen.

Eget exempel

För att tydliggöra utlösande faktorer och gummibandseffekten och vad som kan hända så kommer här ett exempel från mitt eget liv.

Min frus son har kommunicerat med oss på ett vuxet sätt och varit jättetydlig med att han gärna vill att vi hör av oss innan vi kommer hem när vi har varit iväg på en semesterresa, eftersom han vill vara förberedd på saker som händer. Jag tycker det är en mycket bra och tydlig ram och denna ram har han med all önskvärd tydlighet förmedlat till oss, vi har hört och förstått den.

Till saken hör att jag och min fru är mycket mer spontana i våra ageranden och beteendemönster och gillar att ”gå på känsla”. Vi vill vara fria och gillar inte att boxas in och styras på olika sätt, våra olikheter kan därför ofta orsaka diskussioner i vår vardag.

Våra diskussioner fungerar ibland som utlösande faktorer för mig. Utlösande faktorer som gör att jag då och då med ett spänt gummibands fart färdas rätt in i gamla barndomskänslor.

För en vecka sedan hände just detta, vi kom hem från en semesterresa och hade glömt att ringa och berätta detta, så när vi klev in i hemmet blev naturligtvis min frus son arg och irriterad på att vi inte hade ringt och meddelat vår hemkomst.

Detta resulterade i att jag gick och lade mig i min säng, surfandes på min mobil medans min fru och hennes son stängde dörren till köket, pratade, resonerade och löste situationen mellan dem på ett vuxet sätt, men jag …. jag slungades tillbaka i tiden.

Jag visste det inte medvetet där och då att jag slungades tillbaka i tiden, men omedvetet i min känsla slungades jag tillbaka i tid och rum och landade i mitt sovrum när jag var 6 år gammal och mina föräldrar bråkade som värst i köket på övervåningen.

De bråkiga föräldrarna

Som 6-åring var jag rädd, ledsen och kände mig utanför där jag låg i min säng kramades min lilla tyghund och väntade och väntade …

… Jag andades knappt, jag bara längtade tills mina föräldrar skulle sluta bråka så att allt kunde bli bra och lugnt igen så jag kunde komma fram och ha kul med dem.

Som 50-åring liggandes i min säng, surfandes på min mobil visste jag inte att allt detta hände inom mig. Jag visste bara att jag kände en massa känslor, men jag var som kidnappad, totalt oförmögen att sätta ord på mina känslor. Jag blev arg och inom mig gav jag dem skulden för att jag nu mådde som jag mådde.

Gummibandseffekten hade gjort att jag nu var som en 6-åring i en 50-årings kropp, jag hittade inga ord, jag bara kände, jag kände att jag ville fly. Jag sa att jag ville vara själv, jag gick upp till torget, åt en pizza, drack en öl och köpte en glass, sen gick jag en lång promenad och var borta i fyra timmar.

När jag kom hem var jag fortfarande på något plan 6 år gammal, fastlåst i mitt 6-åriga tänkande, kännande och agerande, somnade jag arg och tyst och vaknade i samma tillstånd

Nästa morgon åt jag och min fru frukost och hon som är skolad inom Transaktionsanalys – TA började fråga hur jag mådde, fråga om min känsla jag hade i kroppen och om jag kände igen den …. efter lång tystnad och tvekan sa jag att det gjorde jag nog, jag har känt denna känsla förut.

– (Min fru)Är det en ”Ersättningskänsla”? Alltså en känsla som du känner istället för att känna det du egentligen känner?

– (Jag)Ja, det är det nog, jag känner igen denna känsla … men vad känner jag egentligen???

– (Min fru)Varifrån känner du igen denna känsla?

– (Jag)Jag tror den påminner om när mina föräldrar bråkade när jag var liten

– (Min fru)Vad känner din lille inre pojke, tror du?

Jag satt tyst en lång stund och kände hur känslorna började röra sig nere i magen och upp genom ryggraden och upp i mina ögon och till slut brast det för mig … jag grät, jag grät av rädsla och helt plötsligt fick den egentliga känslan ta plats, den egentliga känslan fick finnas och ta gestalt och det kändes oerhört skönt, frigörande och underbart att äntligen få känna det jag känner och inte det jag som 50-åring borde känna.

Terapeuter: Därför är det viktigt att du förlåter den som kränkt dig |  Hälsa | svenska.yle.fi

För mig var det som att sluta en energicirkel, det var som att fullborda någonting inom mig, min fru hade på ett mycket varsamt sätt guidat mig tillbaka till ursprungskänslan och jag kunde nu som 50 åring känna ursprungskänslan och låta den komma fram och släppa den.

Detta kan möjligen låta ologiskt för dig som läser, men vissa känslor som vi går omkring och känner dagligdags är ologiska och märkliga, därför att de inte är relevanta till situationen här och nu utan relevanta till en situation där och då i din levnadshistoria.

Min lärare och mentor, Michael L Hall PhD, brukar säga att det som händer inom oss inte är logiskt utan det är Psyko-logiskt dvs logiskt baserat på vår historia, vad vi varit med om, vår inlärningshistorik.

Några frågor till dig som läser att fundera kring

  • Vilka omotiverade/ej relevanta känslotillstånd brukar du ofta eller ibland hamna i?
    • Deprimerad?
    • Skyldig?
    • Nojjig?
    • Ensam?
    • Oroad?
  • Vilka vardagliga händelser kan utlösa en sådant känslotillstånd i dig?
  • Vilka händelser i din barndom återkommer du till ofta när du berättar om dig och din uppväxt? Vilka episoder har du varit med om där dina omotiverade/ej relevanta känslotillstånd var relevanta?
  • Vad kände du egentligen där och då, tror du?
    • Ledsen
    • Rädd
    • Arg
    • Glad
  • Prova att stanna upp när du blir triggad i vardagen in i ett sådant känslotillstånd känn efter om det du känner är relevant till situationen här och nu, eller om det hör till en situation i din barndom. Prova att känna den känsla du egentligen känner, acceptera den, sätt något ord på den, låt den ta plats

27 – Är du under-ansvarig? över-ansvarig? Eller …

Ansvar, vad är det?

Ansvar handlar om vår kraft och förmåga att svara an. Ansvaret för hur vi svarar an i tal och handling när någonting händer utanför oss och även att ta ansvar för det som händer inom oss i våra tankar och känslor.

Vi har alla förmågan att ta ansvar, men den tar sig uttryck på lite olika sätt för olika personer i olika situationer, den tankestilen ska vi utforska idag.

På engelska heter ansvar, ”responsibility” och Michael L Hall PhD, som skrivit boken ”Figuring out people”, brukar dela upp ordet i två delar, nämligen ”Respons” och ”Ability”. Michael menar att en av våra mest grundläggande förmågor är förmågan att ta ansvar – ”respons – förmåga”, vi har förmågan att respondera genom att tala och agera, men också genom att tänka och att känna.

Responsability Skrivet På Blackboard Med Megafon-foton och fler bilder på  Affärsstrategi - iStock

Michael är också tydlig med att när vi är välbalanserade i vår förmåga att ta ansvar så är det faktiskt så att vi endast är ansvariga, ”respons – able” för oss själva, våra egna tankar, känslor tal och beteende.

Vi är inte ansvariga för andras tankar, känslor, tal och beteende det ansvaret är deras.

Sen ska inte detta missförstås genom att vi sköter oss själva och skiter i andra, nej vi har ett ansvar för oss själva och ett relationsansvar gentemot andra.

Michael delar därför upp vårt ansvar i två delar:

  • 1. Ansvarig för
    • Oss själva
    • Vårt tänkande & kännande
    • Vårt sätt att tala och bete oss
Min kraftzon av tankar, känslor tal och beteende
  • 2. Ansvarig gentemot
    • Hur vi relaterar till andra
    • Hur vi pratar med andra människor
    • Hur vi bemöter andra människor
Våra kraftzoner och vårt gemensamma ansvar gentemot varandra

Ansvar, usch vad jobbigt

Ansvar är också ett ord som kan få vissa människor att rygga tillbaka, usch vad jobbigt med ansvar, nej det vill jag inte ha, jag vill vara en i fårskocken som blir ledd och omhändertagen.

Det kan vara så att du i din ungdom har fått tagit för mycket ansvar och associerat ordet och konceptet ansvar med någonting jobbigt, betungande och därför vill slappna av och omhändertagen, ibland är det väldigt skönt.

Bryt dig ur fårskocken! | Digital customer experience

Andra människor vill ha ansvar, de vill vara chef och ledare och gå i bräschen för ett projekt. De kanske har en inlärningshistorik där de fått mycket positiv förstärkning när de tagit ansvar.

Forskarna har hittat nyckeln till gott ledarskap! - Nya Ledarskapet

Vi människor har till stor del en dragning TILL ansvar eller IFRÅN ansvar beroende på vår inlärningshistorik.

Exempel

Min far växte upp på en bondgård i Hälsingland som enda barnet och fick tidigt en förväntan lagd på sina axlar …

– du skall ta över gården, pöjk.

När du får en sådan förväntan lagd på dig tidigt i ditt liv så kan ordet ansvar lätt laddas med överväldigande känslor, hur ska jag klara av detta? Jag kan väl inte ta hand om en gård själv, hur ska det gå till?

Min far släppte ansvaret till viss del när han flyttade till Stockholm, MEN han kände förväntan från sina föräldrar och denna förväntan drev honom att åka upp till Hälsingland var och varannan helg och hjälpa till, han målade hus, lade om tak, hjälpte till med slåtter, potatisodling m.m … förväntan från föräldrar drev honom till att ta ansvar, MEN tog han egentligen ansvar för sina tankar, känslor, tal och beteende?

Ibland kan vi blanda ihop ansvarig för och gentemot med skuld och dåligt samvete vilket leder till ett meta-tillstånd av skuldbelagt ansvar istället för hälsosamt ansvar.

Frågor för att utforska hur en person tänker kring ansvar

  • När du tänker på att ha och äga ansvar för något i ditt arbete eller ditt personliga liv vilka tankar, minnen och känslor dyker då upp?
  • Har någon någongång hållit dig ansvarig för något som gick fel som kändes väldigt negativt för dig?
  • Vilka positiva erfarenheter kan du minnas kring att någon anser dig som ansvarstagande?

Underansvarig

I denna delen av skalan tar du inte ansvar för vad du tänker, känner eller hur du talar och agerar utan du litar på att andra tar hand om dig.

När du är barn är detta sant, men när du växer upp så behöver du acceptera att du är ansvarig för dig och dina tankar, känslor, tal och beteende.

När vi agerar från denna del av skalan så tänker vi om oss själva att vi är beroende och behövande, vi känner oss som offer för andras sätt att tänka, känna och agera.

I förlängningen lägger vi över ansvaret för vår lycka i händerna på andra, på vänner, på regeringen.

Vi är underansvariga

Överansvarig

När du agerar från denna del av skalan så iklär du dig en omhändertagande roll, du gillar att lösa problem, andras problem, du är sympatisk och omvårdande.

Du har svårt att se vart ditt ansvar slutar och var andras börjar, den gränsen är luddig för dig och du har en tendens att kliva in och ta över andras ansvar.

När du agerar från denna del av skalan kan du lätt ta över andras problem, du litar inte på andras förmåga att klara av att respondera.

Om du är överansvarig gentemot dina barn, kan de utveckla förmågan att ta underansvar eftersom dessa tankestilar arbetar väl tillsammans.

Hälsosamt ansvarig

Den hälsosamma stilen är när du utvecklar en balans mellan ansvar för dig själv och gentemot andra. Att äga våra krafter att respondera dvs äga våra tankar, känslor, tal och beteende innebär att skapa en grund och en botten i oss själva, vi är centrerade och utvecklar en intern auktoritetskälla, dvs vi litar på oss själva och vårt omdöme. Detta är oerhört viktigt för att utveckla ett högt förtroende för oss själva, vilket i sin tur leder till att vi blir mer aktiva i att gå mot våra mål och vi blir också mer emotionellt vid liv.

Hur utvecklas denna tankestil?

Vi är inte kapabla att ta ansvar för oss själva när vi föds. Denna tankestil utvecklas allt eftersom att vi växer upp. Familj och kultur spelar en stor roll i vilken ansvars grad vi utvecklar när vi växer upp.

Traumatiska upplevelser kan spela en roll i hur vi utvecklar denna tankestil, vi kan gå in i en offerroll och vägra allt ansvar eller vi kan gå in i en roll av räddare och rädda världen.

Barn kan i vissa fall uppfostras till att ta ansvar för sina föräldrars känslor och om barnet köper detta så leder det till två negativa trossatser …

  1. Mitt värde ligger i min förmåga att agera för andra och göra dem nöjda
  2. Jag kommer endast att få andra att älska mig om jag tar hand om dem och blir ansvarig för dem

Frågor till dig som läser

Hur balanserar du på ansvarsskalan?

Tenderar du att rygga för ansvar eller tar du över andras ansvar eller lyckas du balansera?

För att utveckla hälsosamt ansvar rekommenderar jag att ni läser Per Heds inlägg där han går igenom övningen kraftzonen

26 – Jason och jag pratar om Metamodellen

Vill du veta mer om Metamodellen?

Vill du lära dig ett verktyg för kritiskt tänkande?

Vill minimera missförstånd och skapa och hela relationer?

Kolla in denna film där jag och Jason Schneider pratar om Metamodellen …

Här kan du läsa mer om metamodellen i mina tidigare blogginlägg

  1. Metamodellen och att utelämna och fokusera
  2. Metamodellen och att förvränga och fantisera
  3. Metamodellen att generalisera

Lycka till med att kommunicera klart och undvika missförstånd

25 – Snart händer det …

Ni som följt mina blogginlägg vet att jag har skrivit om ditt och mitt unika sätt att tolka världen, vårt navigationsinstrument eller vår karta av verkligheten.

Jag har också skrivit om frågemodellen som togs fram av Richard Bandler och John Grinder på 70-talet när de studerade, iakttog och modellerade Virginia Satir (Familjeterapins moder) och Fritz Perls(Gestaltterapins fader) och deras sätt att ställa frågor, kommunicera och facilitera förändring hos människor.

Jag har skrivit om meta-modellen i följande blogginlägg

  1. Metamodellen och att utelämna och fokusera
  2. Metamodellen och att förvränga och fantisera
  3. Metamodellen att generalisera

Jag har haft äran att den 29 maj intervjua Jason Schneider, grundare av Perception Academy och en av ledarna inom NeuroSemantics kring hans tankar om Metamodellen.

Det blev en 38 minuter lång diskussion som kommer att läggas i morgon kväll 17:30.

Här kommer en kort teaser av vad som komma skall 🙂

3 – Själv(för)aktning

När jag var barn levde jag med en grundmurad tro att alla människor runt omkring mig ville mig väl, jag kände mig oerhört värdefull och älskad. Jag tänkte inte ens på mitt värde, det var så självklart

Jag levde i godan ro, tills jag, en dag i 8:an, blev varse om att alla kanske inte vill mig väl och mitt värde kanske inte är självklart?

Tänk er ett klassrum i en Stockholmsförort på 80-talet. Jag sitter i klassrummet och väger på min stol och känner mig så oerhört levande och cool. Jag känner mig som en självklar del av min klass, jag är mig själv och jag är ok … tills jag hör en röst bakom mig …

– Kolla vad ful han är

Jag vänder mig om och märker att orden är riktade till mig, jag förstår ingenting … men sedan kommer en röst till …

– Ja, kolla vilka stora läppar han har, han är ju jätteful

Skratten ekar i klassrummet och i samma takt som skratten ökar i antal och volym så tappar jag stegvis kontakten till mitt självvärde och självaktning.

Detta pågick ett halvår under detta halvår går jag från att känna högaktning för mig själv till att känna självförakt.

Ni som läst mina tidigare inlägg (Kommunikationsstilar & Den autentiska kommunikationen) vet att jag har refererat till Virginia Satir och hennes teorier.

Virginia menar att egentligen är ditt och mitt självvärde konstant och ovillkorat. Vårt värde är inte höj eller sänkbart, det finns alltid där eftersom vi alla är unika varelser. Vi har alla vårt helt unika perspektiv, det finns ingen annan som du och därför har du och jag vårt helt unika värde.

Virginia menar som sagt att vårt värde är konstant, MEN att vi kan tappa kontakt med vårt självvärde.

”Jag är jag och jag är ok” (Citat från Virginias dikt – I am me and i am ok).

Hur upprättar jag kontakt med mitt självvärde?

Kan jag ens känna mig värdefull? Tänk om jag ser mig själv som Dr Jekyll and Mr Hide? Tänk om jag med min kommunikation ideligen klandrar människor i min omgivning? Tänk om känner att jag inte är värd att älskas? Tänk om jag tycker jag är dålig, hur får jag då fatt i och skapar kontakt med mitt värde, min självaktning?

Övning – Skapa kontakt med din självaktning

Michel L Hall som är en av Neurosemantikens grundare menar att, skapa kontakt med min Självaktning är en process som finns på en skala mellan självförakt och självaktning.

Skalan börjar med att faktiskt inse att vi gör vissa beteenden som vi förnekar, föraktar och avvisar, vi vill inte kännas vid att vi gör detta. Om du har en massa beteenden som du inte vill se, då har du en hel del skuggsidor som ligger och drar energi och fokus från din förmåga att skapa kontakt med och känna självaktning.

Skalan går från förakt via acceptans och uppskattning av det du GÖR till att högakta den du ÄR.

Steg 1 – Notera & Acceptera

Steg 1 fundera på vilka av dina skuggbeteenden du kan upptäcka/notera att du gör, vilka av dessa beteenden kan du bjuda in i ditt medvetande och acceptera?

När du accepterar att du kan göra saker som inte är bra och saker som du inte är stolt över, kan du samtidigt då också inse att det faktiskt gör dig helt och fullt mänsklig, du är människa av kött och blod, grattis 🙂

Steg 2 – Uppskatta

Steg 2, när du nu har accepterat vissa skuggbeteenden, fundera då på vilka av dina övriga beteenden som du kan uppskatta att du gör, hur känns det när du uppskattar saker som du gör?

Går igenom steg 1 och steg 2 några gånger och ta ett beteende i taget. Notera beteendet, känn efter om du kan acceptera att du faktiskt gör detta, precis med samma enkelhet som du kan acceptera att det ibland faktiskt regnar och blåser ute.

När känner acceptans kring ett tidigare skuggbeteende, fundera nu på vilka beteenden som framträder som du kan uppskatta att du gör, du kanske till och med kan uppskatta att du kan notera skuggbeteenden, vem vet?

Eget exempel på Acceptans och Uppskattning av beteenden

Ett skuggbeteende som jag själv noterat och accepterat, är att jag har mobbat. Jag har retat personer i min omgivning. Jag har noterat detta även fast det känns obehagligt i kroppen och jag kan numera acceptera det och jag har också tagit ansvar och bett om ursäkt för det jag gjorde till de som var berörda.

När jag accepterar ett skuggbeteende, vad händer då i mitt inre system av tankar och känslor? Vad kan jag uppskatta nu, vilka beteenden upptäcker jag nu som jag är stolt över?

I mitt fall är jag stolt över och uppskattar att jag kan be om ursäkt.

Steg 3 – Högakta dig som person

När du gått några varv med steg 1 och 2 kan du börja fundera över den du är som person, den unika och fantastiska person som är du. Kan du känna att du är fantastisk?

Hur känns det när någonting är fantastiskt? Hur känns det när du verkligen känner högaktning? Hur känns det när du ryser av högaktning inför universums storhet?

Eget exempel på Högaktning av mig som person

Jag känner känslan högaktning när jag är i Hälsingland och går ut i den kolmörka natten och tittar på vintergatan med alla dess stjärnor. Jag känner på något magiskt sätt en samhörighet med det stora alltet, den känslan använder jag när jag zoomar in på och känner mitt självvärde och min självaktning.

Uppgift till dig om du vill

Jag vill utmana dig att ta fram papper och penna och notera några av dina skuggbeteenden. Vad gör du som du helst inte vill se att du gör, vilka av dessa beteenden skulle må bra av att komma fram i ljuset och accepteras av dig, kom ihåg du är människa och kan göra saker som är fel och saker som är rätt, du är mänsklig?

Notera nu vad som händer i ditt inre system av tankar och känslor när du accepterar beteenden. Vad kan du nu, när ditt system är i rörelse, uppskatta i det du gör?

Notera nu att ju fler beteenden du accepterar och uppskattar, desto mer framträder din självaktning i förgrunden, känn nu vintergatans magi kring dig själv som person.

Prova och lek med detta om du vill och framförallt kom ihåg att ”Du är du och du är ok”.