30 – Utlösande faktorer och Gummiband

Jag kommer berätta och resonera om utlösande faktorer och gummiband i detta blogginlägg. Med utlösande faktorer menar jag triggers eller stimuli och ordet gummiband använder jag som en metafor för den mekanism som ibland slungar oss människor tillbaka till tidigare händelser i våra liv, tidigare händelser i våra respektive uppväxter, rakt in i din och min inlärningshistorik.

Jag kommer prova att sätta ord på hur utlösande faktorer och gummiband kan ta gestalt en helt vanlig dag i Hässelbystrand och mer specifikt inom mig.

Vad är en utlösande faktor?

Vad är en utlösande faktor, stimuli eller trigger? Ja det är någonting som händer i stunden som jag har kopplat ihop, förknippat och associerat med någonting annat. En utlösande faktor är som on-knappen på en apparat. Dina eventuella barn, dina närmaste kompisar, dina nära och kära vet troligen vad du har för on-knappar, vad du går igång på.

Du vet troligen vad dina vänner har för on-knappar, om du gör på ett visst sätt så vet du att du kommer få se en viss respons hos din kompis.

Vetenskapsmannen Ivan Pavlov studerade och utförde psykologiska experiment kopplat till on-knappar/stimuli och respons.

Pavlov serverade sina hundar mat samtidigt som han ringde i en liten klocka, han upprepade denna procedur så många gånger att hundarna till slut förknippade den ringande klockan med mat och började utsöndra saliv endast genom att höra den ringande klockan.

… eller var det hundarna som studerade pavlov 😊😊

SDR Therapy Community | OMG Pavlov! I Love Your Great Big FAIL!

Vad är Gummibandseffekten?

Gummibandseffekten är en metafor som säger att vi alla har viktiga formerande händelser i våra liv som vi tenderar att återkomma till gång på gång när någonting händer som påminner oss om dessa händelser. Det är som om vi har fäst ett mentalt gummiband vid dessa händelser, ett gummiband som vi spänt till bristningsgränsen och när vi stöter på en utlösande faktor så snärtar gummibandet iväg och tar oss tillbaka till händelsen och vi upplever den igen på ett omedvetet plan.

Gummibandseffekten är en process som ofta äger rum när vi är satta under stress och press. Vi kan då snabbt och på ett omedvetet sätt mentalt återvända till det känslomässiga tillstånd vi lärde oss att använda som barn för att hantera situationen vi tolkade som läskig och otäck. 

Inom Transaktionsanalys – TA antar man att det emotionella tillstånd som framträder i dessa situationer är det tillstånd som var funktionellt för oss som barn för klara av situationen.

Eget exempel

För att tydliggöra utlösande faktorer och gummibandseffekten och vad som kan hända så kommer här ett exempel från mitt eget liv.

Min frus son har kommunicerat med oss på ett vuxet sätt och varit jättetydlig med att han gärna vill att vi hör av oss innan vi kommer hem när vi har varit iväg på en semesterresa, eftersom han vill vara förberedd på saker som händer. Jag tycker det är en mycket bra och tydlig ram och denna ram har han med all önskvärd tydlighet förmedlat till oss, vi har hört och förstått den.

Till saken hör att jag och min fru är mycket mer spontana i våra ageranden och beteendemönster och gillar att ”gå på känsla”. Vi vill vara fria och gillar inte att boxas in och styras på olika sätt, våra olikheter kan därför ofta orsaka diskussioner i vår vardag.

Våra diskussioner fungerar ibland som utlösande faktorer för mig. Utlösande faktorer som gör att jag då och då med ett spänt gummibands fart färdas rätt in i gamla barndomskänslor.

För en vecka sedan hände just detta, vi kom hem från en semesterresa och hade glömt att ringa och berätta detta, så när vi klev in i hemmet blev naturligtvis min frus son arg och irriterad på att vi inte hade ringt och meddelat vår hemkomst.

Detta resulterade i att jag gick och lade mig i min säng, surfandes på min mobil medans min fru och hennes son stängde dörren till köket, pratade, resonerade och löste situationen mellan dem på ett vuxet sätt, men jag …. jag slungades tillbaka i tiden.

Jag visste det inte medvetet där och då att jag slungades tillbaka i tiden, men omedvetet i min känsla slungades jag tillbaka i tid och rum och landade i mitt sovrum när jag var 6 år gammal och mina föräldrar bråkade som värst i köket på övervåningen.

De bråkiga föräldrarna

Som 6-åring var jag rädd, ledsen och kände mig utanför där jag låg i min säng kramades min lilla tyghund och väntade och väntade …

… Jag andades knappt, jag bara längtade tills mina föräldrar skulle sluta bråka så att allt kunde bli bra och lugnt igen så jag kunde komma fram och ha kul med dem.

Som 50-åring liggandes i min säng, surfandes på min mobil visste jag inte att allt detta hände inom mig. Jag visste bara att jag kände en massa känslor, men jag var som kidnappad, totalt oförmögen att sätta ord på mina känslor. Jag blev arg och inom mig gav jag dem skulden för att jag nu mådde som jag mådde.

Gummibandseffekten hade gjort att jag nu var som en 6-åring i en 50-årings kropp, jag hittade inga ord, jag bara kände, jag kände att jag ville fly. Jag sa att jag ville vara själv, jag gick upp till torget, åt en pizza, drack en öl och köpte en glass, sen gick jag en lång promenad och var borta i fyra timmar.

När jag kom hem var jag fortfarande på något plan 6 år gammal, fastlåst i mitt 6-åriga tänkande, kännande och agerande, somnade jag arg och tyst och vaknade i samma tillstånd

Nästa morgon åt jag och min fru frukost och hon som är skolad inom Transaktionsanalys – TA började fråga hur jag mådde, fråga om min känsla jag hade i kroppen och om jag kände igen den …. efter lång tystnad och tvekan sa jag att det gjorde jag nog, jag har känt denna känsla förut.

– (Min fru)Är det en ”Ersättningskänsla”? Alltså en känsla som du känner istället för att känna det du egentligen känner?

– (Jag)Ja, det är det nog, jag känner igen denna känsla … men vad känner jag egentligen???

– (Min fru)Varifrån känner du igen denna känsla?

– (Jag)Jag tror den påminner om när mina föräldrar bråkade när jag var liten

– (Min fru)Vad känner din lille inre pojke, tror du?

Jag satt tyst en lång stund och kände hur känslorna började röra sig nere i magen och upp genom ryggraden och upp i mina ögon och till slut brast det för mig … jag grät, jag grät av rädsla och helt plötsligt fick den egentliga känslan ta plats, den egentliga känslan fick finnas och ta gestalt och det kändes oerhört skönt, frigörande och underbart att äntligen få känna det jag känner och inte det jag som 50-åring borde känna.

Terapeuter: Därför är det viktigt att du förlåter den som kränkt dig |  Hälsa | svenska.yle.fi

För mig var det som att sluta en energicirkel, det var som att fullborda någonting inom mig, min fru hade på ett mycket varsamt sätt guidat mig tillbaka till ursprungskänslan och jag kunde nu som 50 åring känna ursprungskänslan och låta den komma fram och släppa den.

Detta kan möjligen låta ologiskt för dig som läser, men vissa känslor som vi går omkring och känner dagligdags är ologiska och märkliga, därför att de inte är relevanta till situationen här och nu utan relevanta till en situation där och då i din levnadshistoria.

Min lärare och mentor, Michael L Hall PhD, brukar säga att det som händer inom oss inte är logiskt utan det är Psyko-logiskt dvs logiskt baserat på vår historia, vad vi varit med om, vår inlärningshistorik.

Några frågor till dig som läser att fundera kring

  • Vilka omotiverade/ej relevanta känslotillstånd brukar du ofta eller ibland hamna i?
    • Deprimerad?
    • Skyldig?
    • Nojjig?
    • Ensam?
    • Oroad?
  • Vilka vardagliga händelser kan utlösa en sådant känslotillstånd i dig?
  • Vilka händelser i din barndom återkommer du till ofta när du berättar om dig och din uppväxt? Vilka episoder har du varit med om där dina omotiverade/ej relevanta känslotillstånd var relevanta?
  • Vad kände du egentligen där och då, tror du?
    • Ledsen
    • Rädd
    • Arg
    • Glad
  • Prova att stanna upp när du blir triggad i vardagen in i ett sådant känslotillstånd känn efter om det du känner är relevant till situationen här och nu, eller om det hör till en situation i din barndom. Prova att känna den känsla du egentligen känner, acceptera den, sätt något ord på den, låt den ta plats

29 – Att sluta cirklar

Jag sitter just nu på Borgberget i Segersta, ett berg som mina förfäder sedan flera 100 år tillbaka i tiden har besökt vid jämna tillfällen för att fira Gudstjänst(Gökotta), för att fika och även för att söka skydd på mot i inkräktare i forna tider och nu är jag här på denna plats och fikar och pratar med min far om äldre tider, nutid och lite om kommande tider och det känns som att cirklar sluts.

Farsan och jag fikar på Borgberget

Jag tror det är viktigt att sluta cirklar, att knyta an till sin historia och, som min far säger, ”jorda sig”. Jorda sig i vem man är och undersöka varifrån mina influenser kommer? Vilka platser var viktiga för mina släktingar? Vilka utsikter och vyer såg dem? Vilka ljud hörde de? Vilka sensationer och känslor bringade alla deras intryck fram hos dem?

Denna dag vandrade vi, jag och min far runt i denna trakt där min släkt och jag är djupt rotad sedan många hundra år och vi vandrade förbi en plats som jag inte besökt tidigare, på denna plats växte min farfars mor upp och hon influerade min farfar med värderingar, övertygelser och kärlek som sedan influerade min far, som sedan influerade mig, så i min värld slöts här en cirkel på något sätt.

Kristina Nilsdotters uppväxtplats, min farfars mor

Vi fortsatte vandringen förbi släktgårdar och svunna tider vävdes ihop med nutid och nutid med framtid i denna märkliga och magiska livsväv som vi alla lever i.

Vi kom förbi ännu en gård där min farmors morbror, Viktor, bodde med sin fru och deras fosterson

Vandringen gick mot sitt slut och vi slutade där vi började, på torpet som varit i släkten i många generationer, cirklar sluts och jag tror det är viktigt

28 – Vilken skön offerkofta …

Ibland blir jag less på alla flåshurtiga råd som folk skriver om i bloggar och på facebook samt berättar om i diverse poddar. Jag blir nog mest less på mina egna flåshurtiga råd, vem tror jag att jag är?

Låt mig bara va, låt mig bara leva/överleva

Igår hade jag en sådan dag, jag var låg på energi, kände att det mesta som jag gjort i livet bara var skräp och meningslöst, jag var som en kinkig treåring som gnällde och pep hela dagen eller en gammal gubbe som i bästa fall ser glaset som halvtomt.

I bakhuvudet surrande en vag tanke runt, det är väl nu jag borde använda alla mina kunskaper, allt som jag läst i mina hyllmeter av mentala träningsböcker, allt jag lärt mig under otroligt många kurser i personlig utveckling och allt jag kontinuerligt lär ut till andra i mina blogginlägg, men inte ens det kan jag, vilken fejk jag är …

Detta tänkande förstärkte såklart min mentala offerposition, Jag visste någonstans att jag hade de mentala verktygen för att bryta mitt tillstånd, men jag ville/orkade inte/sket i att använda dem …

Jag tyckte synd om mig själv …

Jag ville bli omhändertagen och klappad på, jag ville vara offret i dramatriangeln, den det är synd om, det lilla barnet. Offerkoftan var så olidligt skön.

Jag tror egentligen att jag behövde vila och känna att det är ok för mig att vila, att jag är ok även om jag inte presterar, producerar och är ”duktig”.

Hur kan jag på riktigt känna mig älskad, viktig och värdefull trots att jag gnäller, är irriterad och osmidig?

Michael l Hall, som är min lärare inom det kunskapsfält jag valt att förkovra mig inom, Neurosemantik, säger att vi människor är ”fallible” – felbara, men inte bara det vi är – ”Gloriously fallible” vilket betyder Härligt felbar.

Enligt SAOB (Svenska Akademins ordbok) betyder felbar bland annat:

”icke i fullgott skick, defekt, svaghet, skavank”

Jag kände mig 100% felbar igår, men absolut inte härligt felbar, vadå härligt felbar, jag blev provocerad av det löjliga tillägget, härligt😡 …

Vadå, Härligt felbar?

  • Härligt defekt?
  • Härligt svag?
  • Härliga skavanker?

Hur ska jag förhålla mig till detta?

Låt mig provprata/provtänka/provskriva …

Det börjar kanske med att jag först noterar mina svagheter, att jag upptäcker mina svagheter, skriver ned dem …

Vilka svagheter har jag?

Jag är rädd för konflikter, jag irriterar mig på folk som kör som idioter, jag svär ganska mycket, jag utger mig ibland för att vara frommare än vad jag faktiskt är, jag gillar inte människor som utnyttjar vårt svenska bidragssystem, jag gillar inte kaxigt beteende men jag vågar inte säga till. Jag kan se orättvisor men strunta i dem, jag är ganska egoistisk m.m

Kan jag acceptera mina svagheter? Kan jag på riktigt acceptera att jag har svagheter, defekter och skavanker?

Låt säga att jag på riktigt kan acceptera mina skavanker … är jag då härligt felbar?

Nja, jag är väl fortfarande bara felbar?

Kan jag klara av att älska mina skavanker?

Kan jag älska mig själv med mina defekter?

Det är nog här någonstans det blir viktigt att inse att jag inte ÄR det jag GÖR.

Kan det vara så att …

Jag kan göra fel, utföra defekta beteenden, göra skavankinspirerade beteenden, men den jag på djupet är, min kärna, min identitet är så mycket mer, den del av mig som ÄR intakt från födsel till död är så mycket mer än någonting jag gör eller har gjort.

Hmm, Ja någonting i detta stämmer för mig, några strofer från min barndom gör sig plötsligt påminda när jag skriver detta och jag avslutar därför med en text jag hörde ofta i mina farföräldrars missionsförsamling i Segersta …

Lukas 12:7 – ”… Och på er är till och med hårstråna räknade. Oroa er alltså inte! Ni är mer värda för Gud än alla sparvar tillsammans.”

23 – Uppmärksamhet, är det så viktigt?

Vi människor suktar efter erkännande, bekräftelse, vi vill ha något slags bevis på att vi finns till, vi måste som små barn känna att vi finns till annars dör vi, det vet vi idag baserat på bland annat Rene Spitz forskning kring barnhemsbarn.

Rene Spitz och barnhem

Fram till 40-talet trodde ledande barnforskare att det viktigaste för ett barns överlevnad på barnhem var en steril miljö, rena lakan och spritade händer. Rene Spitz en österrikiskt psykoanalytiker var av en annan åsikt, han trodde barnen behövde kärlek och att brist på det eventuellt hämmade deras utveckling.

Spitz provade sin teori genom att jämföra barn som växt upp på barnhem i isolerade, steriliserade miljöer med barn uppväxta i ett smutsigt fängelse med sina mammor.

Spitz fråga var i princip:

Är en steril renlig miljö viktigast för barns överlevnad eller är det en miljö som innehåller mänskliga, nära och kärleksfulla kontakter?

Kärleken vann

Kärleksfull miljö

  • Inget av barnen dog
  • Barnen växte enligt normal utvecklingskurva
  • Inga uppenbara problem varken psykologiskt, kognitivt eller beteendemässigt

Steril & Renlig miljö

  • 37% av barnen dog
  • Utvecklades inte enligt normal kurva
  • Vanligt med psykologiska, kognitiva och beteendemässiga problem

Under årtionden ignorerades Spitz forskning av beteendevetare och andra experter som inte kunde tro att någonting så banalt som föräldrars kärlek kunde betyda så mycket.

Många hävdade att barnadödligheten berodde på helt andra faktorer som dåliga gener, att de barn som bortadopterades vad de med bäst gener och de som blev kvar var de med sämst gener för det kunde ju absolut inte bero på kärlek och uppmärksamhet.

På senare år har Spitz forskning bevisats, bland annat 2007 när utvalda friska Rumänska barnhemsbarn studerades och delades upp i två grupper varav en grupp fick bo hos fosterfamiljer med nära vuxenkontakt och den andra gruppen bodde kvar på barnhem.

Fosterbarnen som fick föräldrakärlek utvecklades mycket bättre än de som bodde kvar på barnhem. Fosterbarnen växte snabbare, de hade större huvudstorlekar (Ett mått på hjärnans utveckling), de hade högre IQ med i snitt med 9 poäng, de utvecklade inte psykiskt sjukdom i samma utsträckning som barnhemsbarnen.

Enligt Bruce Perry, MD, Ph.D, ledande barnpsykiater vid Child Trauma Academy,  är problemet med barnhem, bristen på möjlighet för ett barn att skapa varaktiga och kärleksfulla relationer med ett litet antal vuxna.

Slutsatsen av Spitz forskning är att vi människor verkligen behöver bekräftelse, erkännande, vi behöver kärlek eller åtminstone bli sedda.

Hjalmar Söderbergs har skrivit om detta så fantastisk fint i sin dikt från romanen, Dr Glas

Man vill bli älskad i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags
känsla, själen ryser inför tomrummet
och man vill kontakt till vad pris som helst.

Vi människor har en hunger efter att bli sedda & erkända och strukturerar vår tid på olika sett för att reglera detta behov, denna hunger.

Tidsstrukturering är en teori från Transaktionsanalys (TA), som förklarar hur vi människor strukturerar vår tid för att skapa ordning, trygghet och förutsägbarhet i våra liv och justera hur vi erhåller erkännande, hur mycket av de olika typer av erkännande vi ger och får.

Olika typer av erkännanden enligt TA

Vi får och ger erkännande enligt TA på 4 olika sätt, positivt erkännande för (1) Den vi är och (2) Det vi gör samt negativt erkännande för (3) Den vi är och (4) Det vi gör.

Enligt TA strukturerar vi människor vår tid på sex olika sätt för att balansera och justera vårt behov av erkännande.

Erkännande-risken ökar eller minskar beroende på hur vi strukturerar vår tid.

Vad ägnar du dig åt till mestadels?

Undandragande

Den sociala risken för att få negativt/positivt erkännande är låg när du ägnar din tid åt undandragande.

Vi kan dra oss undan på massor av olika sätt, du kan stänga in dig på ditt rum, dagdrömma och prata minimalt med din omgivning, du kan vara i ett rum fullt med andra människor men titta i din telefon och på så sätt dra dig undan.

Eget exempel – Undandragande

När min bonusfamilj var som mest intensiv, när alla barn var tonåringar och vi hade ett badrum att dela på samt massor av olösta konflikter som byggdes på för varje dag som gick, då drog jag mig undan, jag smög in på mitt rum, satte på mig mina hörlurar och tyckte synd om mig själv.

Jag drog mig undan möjligheten att få bekräftelse och erkännande från de andra i familjen och jag tog inte heller något som helst ansvar för det sociala samspelet i familjen jag ställde mig utanför, jag uteslöt mig själv.

Detta sätt att dra mig undan och slippa risken för negativ feedback för den jag är, ökade paradoxalt nog risken för negativ feedback på olika sätt, men det såg jag inte då, då var jag bara rädd, sårad och drog mig undan och detta ledde till att jag valde att gå i terapi och coaching och utbilda mig inom NLP och TA.

Hur drar du dig undan i ditt liv?

Hur tror du undandragande påverkar dig själv och din omgivning?

Ritualer

Den sociala risken för negativt/positivt erkännande är något större i ritualer än i undandragande, men fortfarande relativt låg.

”Ritualer är den säkraste formen av social relation, bara man håller sig till reglerna” Citat TSTA-PLasse Åhnby – CTA-Utbildning Arbetsbok 2, sid 102

Ritualer är väldigt förutsägbara beteendemönster, en ritual kan vara allt ifrån en handskakning, det kan vara en återkommande agenda i ett möte, det kan vara en återkommande form av gudstjänstritual.

En ritual innebär som sagt inget större psykologiskt risktagande eftersom hela händelsen på förhand är tydligt bestämd, har tydliga och uttalade regler så att du som deltagare vet exakt vad som förväntas av dig.

En ritual drivs av starka påbud och föreskrifter hur de ska genomföras, du kan/får inte bryta mot föreskrifterna, exempelvis skulle det vara otänkbart om du under en gudstjänst gick fram och började predika.

Ritualerna fyller en viktig funktion då de ofta är starten på en ökad närhet och en biljett in till närmare relationer.

Eget exempel – Ritualer

När jag och min bonusfamilj ägnade oss åt ritualer som exempelvis att åka på sommarläger så upplevde jag att vårt utbyte av erkännande mellan varandra ökade ett snäpp. Jag visste vad som förväntades av mig i min roll som lägerledare och lägerdeltagare, jag kunde gå in i en tydlig roll och följa ett tydligt och uttalat schema med mattider, lektider och kvällsaktiviteter, i denna miljö ökade vårt positiva erkännandeutbyte.

Ritualer kan vara en viktig del i att öka närheten mellan varandra om ni har en låst situation.

Vilka ritualer ägnar du dig åt?

Vilka ritualer har ni på din arbetsplats?

Aktiviteter

Den sociala risken ökar ytterligare ett snäpp när vi ägnar oss åt aktiviteter som vi har fullt fokus på. När vi ägnar oss åt dessa typer av meningsfulla aktiviteter så förväntas vi samarbeta tillsammans med andra och ge och ta feedback.

Aktiviteter är de saker som vi gör som har ett direkt syfte, det kan vara att snickra på en altan tillsammans, det kan vara att spela badminton med din granne och det kanske vanligaste exemplet är arbetsuppgifter vi utför tillsammans på vår arbetsplats när vi är engagerade.

När vi ägnar oss åt dessa typer av aktiviteter så riktar vi vår energi mot mål som finns just nu i närtid.

Aktiviteter ger direkt mätbara resultat, och ofta lägger vi väldigt mycket av vår tid i denna typ av tidsstrukturering, vissa så mycket att de utvecklar arbetsnarkomani.

Eget Exempel – Aktiviteter

När jag och min bonusfamilj var i den allra jobbigaste perioden och jag där ägnade mig åt undandragande för att undvika negativt erkännande, så ägnade jag mig oerhört mycket åt mitt arbete där jag fick oerhört mycket positivt erkännande för mitt resultat jag presterade och även för mig själv som person, detta gjorde att jag jobbade över mycket och det i sin tur gjorde att jag var trätt när jag kom hem på kvällen och hade en legitim anledning att dra mig undan och skydda mig själv hemma.

Hur mycket av din tid ägnar du åt ditt arbete?

Tidsfördriv

Den sociala risken ökar ännu ett snäpp när vi ägnar oss åt tidsfördriv, ”väder och vind-prat”. Här kan vi inte kan hänga upp vår dialog på ritulernas trygga regelverk eller arbetes mål och syfte utan här måste lita helt på vår sociala förmåga, på att vi accepteras socialt, puh läskigt.

Tidsfördriv handlar i princip om att prata för pratandets skull, vi uppnår inget direkt resultat med denna tidsstrukturering.

Det finns en ökad social risk, vi kan eventuellt prata om fel saker och då riskera eventuella påhopp, ögonbrynshöjningar och andra sociala pikar…

Eget exempel – Tidsfördriv

Jag själv gillar exempelvis inte mingelsituationer särskilt mycket, jag tycker ofta att dessa situationer mynnar ut i skitsnack och ältande om helt oviktiga saker. Om jag ska tolka min syn på mingel utifrån denna teori så skulle det kunna vara så att jag inte gillar mingel eftersom att risken för negativ feedback och utfrysning ökar och att jag då hellre ägnar mig åt aktiviteter som har ett tydligt syfte och mål.

Hur bekväm känner du dig i en mingelsituation?

Hur ofta ägnar du dig åt tidsfördrivskonversationer?

Vad gillar du att prata om?

Spel

Spel är ett sätt att umgås och interagera som innebär en än mer ökad psykologisk risk jämfört med de tidigare stegen.

Spel är en teori enligt TA som går ut på att vi alla från barnsben valt en ”livsposition” som vi sedan bäddar för att få uppleva igen och igen, det är som att vi vill bevisa för oss själva att vi har rätt …

… Det kan exempelvis vara så att vi tidigt bestämt oss för följande livsposition Jag är INTE ok, du är OK…

”Jag är i underläge gentemot andra människor, vi är dem de är synd om och andra förföljer eller överhjälper oss”

För att få känna vår ”favoritkänsla” i vår favoritlivsposition spelar vi spel och det börjar med att vi lägger ut ett bete

Vi kanske gör något vi någonstans inom oss vet är ”fel” och hoppas omedvetet att någon ska nappa och gå in i spelet genom att ”anklaga oss” … napp!

… vi känner nu den bekanta känslan …

… alternativ kliver någon in och nappar och överhjälper oss och vi känner oss överkörda och förminskade på det sättet …. oavsett säger vi till oss själva på slutet något i stil med …

– jag visste väl att ingen gillar mig, nu fick jag det bevisat igen

Dramatriangeln, förklarar spel på ett pedagogiskt sätt

Eget exempel – Spel

När det kommer till spel så har jag många egna exempel från min tid i bonusfamiljelivet. Jag har spelat ett spel där jag är offret och också förövaren. Jag har någon gång uttalat en regel eller riktlinje att jag vill ha ordning i hallen, köket och badrummet, jag har omedvetet uttalat denna regel otydligt, jag har således bäddat för att regeln ska kunna brytas och jag ska kunna gå in i offret och dra mig undan och tycka synd om mig själv.

jag skäms när jag skriver detta, men det är så jag i vissa situationer har agerat.

Betet är således en otydlig regel som jag någon gång tycker mig ha uttalat

Jag nappar när regeln bryts och då går jag in i offret och tycker synd m mig själv, min omgivning förstår inte vad som händer, de blir förvirrade eftersom de av någon anledning känner sig som förövare helt plötsligt mot ”stackars mig” när förvirringen har lagt sig så byter vi position igen då de känner sig orättvist behandlade (med rätta) och jag nu är förövaren och jag landar in i min favoritkänsla igen jag är offret, se hur jag har det.

Jag får här känna mycket negativ feedback för den jag är, men jag vet åtminstone att jag finns till.

Intimitet

Det mest utmanande och psykologiskt riskfyllda sättet att strukturera sin tid är genom att vara intim dvs på riktigt nära andra människor och då menar jag inte fysiskt nära utan nära på ett psykologiskt plan.

Vi kommunicerar i intimitet öppet och ärligt utan dolda agendor.

När vi kommunicerar med varandra och delar våra genuina erfarenheter, tankar och känslor så strukturerar vi vår tid genom intimtitet.

Detta sätt att spendera sin tid kräver mod att vara sårbar

Jag utsätter mig för en stor risk att bli utnyttjad och avvisad och detta känns ofta riskfyllt så därför ägnar vi oss generellt sett helst åt något av de andra tidsstruktureringarna.

Eget exempel – Intim

Jag har tack och lov ändrat min tidsstrukturering enormt mycket sedan jag för 10 år sedan gick i terapi för första gången och gått alla kurser i NLP och TA. Numera har vi i min familj härliga intima samtal där vi kan prata om våra känslor och våga vara sårbara, det finns såklart en hög risk här, men vi är villiga att ta den risken och utdelningen blir så ofantligt härlig när jag kan vara öppen med mina känslor och bli mött i det med respekt.

Vi prov-pratar och snälltolkar varandra, vilket är oändligt mycket skönare än att skarpprata och ful-tolka varandra.

Frågor till dig som läsare:

Hur gör du för att våga vara öppen, sårbar och ärlig med det du känner?

I vilka sammanhang vågar du vara det?

19 – Från vilken position lever du ditt liv?

Denna vecka skriver jag inte om en tankestil i sig utan om en modell som beskriver utifrån vilken position jag lever mitt liv. Vilken livsposition som är din och min utgångspunkt?

Modellen är hämtad från det psykologiska fältet, Transaktionsanalys(TA) och menar att vi redan som små barn formar övertygelser om oss själva och om människorna i vår omgivning.

Dessa övertygelser sammanfattas i modellen på följande sätt:

  1. Jag är OK
  2. Jag är inte OK
  3. Du är OK
  4. Du är inte OK

När vi kombinerar dessa påståenden om oss själva och andra får vi följande kombinationer, följande livspositioner.

  1. Jag är OK, du är OK
  2. Jag är inte OK, du är OK
  3. Jag är OK, du är inte OK
  4. Jag är inte OK, du är inte OK

Jag brukar likna dessa kombinationer vid fönsterrutor som vi tittar ut ifrån och som vi filtrerar livet igenom, de kallas inom TA för livspositioner.

Vilket fönster tittar du ut ifrån och upplever livet igenom?

Livspositionerna är en metod för att visualisera och göra det enkelt för oss att prata om våra olika grundattityder till livet, vilken attityd som är din och min grundattityd.

Med grundattityd och livsposition menar vi inom TA att det är en position som du är van vid och från unga år har valt att oftast agera utifrån.

Samtidigt som vi har en grundposition så ska det tilläggas att vi också byter position löpande under ett dygn, vi är inte statiska varelser utan varelser i ständig rörelse.

När vi väl har valt vår favorit-livsposition så är det som om att vi peggar upp vårt liv, för att få ”rätt”. Vi bäddar för att få landa in i vår valda livsposition på allehanda kreativa sätt.

Eget exempel – Jag är inte OK, du är OK

Jag agerar ibland utifrån livspositionen, Jag är inte OK, du är OK och denna livsposition bäddar jag då och då för att få landa in i, jag bäddar för att, enligt mitt tidiga barnbeslut, få ”rätt”:

– Det var väl det jag visste, jag är inte ok.

Jag jobbade tidigare på en arbetsplats och en person i arbetslaget hade en förmåga att klaga på arbetssituationen, klaga på arbetstider, klaga på chefen och främst klaga på det ”förbannade” CRM-systemet.

Den här specifika dagen, var jag upptagen med att skapa en powerpoint-presentation, jag var inne i min koncentrationsbubbla, jag var inne i zonen, när jag i ögonvrån skymtade personen ifråga komma gående emot mig med en min jag kände igen, han bar på ”Nu ska vi klaga minen”.

När han kom fram till mitt bord hade jag en knapp millisekund på mig att välja respons, skulle jag välja det invanda, min livspositions-respons eller skulle jag vara ärlig och säga det jag ville säga?

Jag ”valde” att respondera från min invanda livsposition, jag är inte ok, du är ok.

– Det är inte klokt vilket skitdåligt CRM-system vi har, alltså har de köpt detta på en loppis i Polen? … för att inte snacka om ledningen på detta bygge … de är helt galna … du skulle hört vad hen sa häromdagen …..

Jag blev spänd, svettig och andfådd och i min inre dialog med mig själv kände jag fullständig panik, jag måste bort ifrån den här personen, han slutar ju aldrig att klaga, herregud … jag måste hitta på något så jag kommer undan denna klagosång …min ordförståelse stängdes av, jag hörde bara ett klagande tonfall och lyckades till slut utbrista …. öh jag måste på toa …. jag sprang iväg till toaletten, jag låste dörren och andades ut och hoppades att han inte ska stå på andra sidan när jag öppnade dörren.

Jag landade in i känslan, jag är inte ok, han är ok

Enligt en studie där 1 000 män deltog visade det sig att män tillbringar sju timmar per år på toaletten – utan att ens göra toalettbestyr.

Eget exempel – Jag är OK, du är inte OK

Jag vaknar oftast i livspositionen jag är OK, du är OK, men när jag beger mig ut i Stockholmstrafiken med min bil, så byter jag livsposition väldigt snabbt.

Jag uppfattar Stockholmstrafiken från livspositionen Jag är OK, du är INTE OK.

Från denna livsposition känner jag en helt annan energi i kroppen än när jag agerar utifrån Jag är inte OK, du är OK, jag använder helt andra ord och har ett helt annat kroppsspråk.

När jag kör bil i Stockholmstrafiken uppfattar jag ofta livet som en kamp och jag anser att folk är dumma i huvudet och att de förmodligen köpt sitt körkort på någon loppis.

I min skyddade farkost lever jag ut denna livsposition och skriker och gormar, men jag är väldigt osäker på om jag skulle leva ut denna livsposition om jag mötte samma människor på ett café, eller vid närmare eftertanke är jag helt säker på att jag inte skulle utgå från samma livsposition om så var fallet.

Reflektion

Jag undrar om det är samma fenomen som vi ser när människor/internet-troll skriver elaka kommentarer på Facebook? De känner sig förmodligen trygga och skyddade framför sitt tangentbord och därför kan de skriva och uttrycka sig utifrån positionen jag är OK, du är INTE OK?

Evighetsloopen

En kommunikation som utgår från positionen jag är OK, du är inte OK kan aldrig leda fram till en förståelse för varandra, vi har dömt motparten utan rättegång och satt oss själva i överläge och detta skapar inte välvilja eller någon bra grogrund för förståelse.

En kommunikation som utgår från positionen jag är inte OK, du är OK kan inte heller leda fram till en god förståelse för varandra eftersom vi redan på förhand nedvärderat oss själva och vårt perspektiv och lägger en alltför stor vikt vid motpartens perspektiv.

Att kommunicera utifrån dessa positioner kan skapa en evighets-loop av mindre funktionell kommunikation.

Evighetsloopen

Jag är OK, Du är OK

Så om du nu har fastnat i denna evighets-loop av mindre funktionell eller dålig kommunikation, hur bryter du loopen och agerar utifrån livspositionen, Jag är OK, Du är OK?

Steg 1 – Äg din kraftzon

Äg dina Tankar, Känslor, Tal och Beteenden.

Äga sin kraft

Vad innebär kraftzonen?

Kraftzonen är en övning som är framtagen av Michael l Hall PhD, grundare av Neurosemantik.

Kraftzonen handlar om att bygga upp ett starkt tillstånd av ägarskap som du sedan applicerar på dig och dina krafter.

Dina krafter delas upp i dina inre krafter som är dina tankar och känslor samt dina yttre krafter som är ditt tal och dina beteenden.

När du har byggt upp ett starkt ägandeskap och applicerat det på dina krafter så skiljer du sedan på vad du är ansvarig för och gentemot.

Du ansvarar FÖR dig och dina krafter och du är ansvarig GENTEMOT dina medmänniskor och att för att säkerställa din del i en god och vuxen kommunikation.

Hur gör man rent praktiskt?

  1. Tänk på något du känner att du äger fullt ut och skapa tillgång till känslan av ägandeskap (Vissa tänker på sin Mobil, sitt liv, sin tandborste)
  2. För att skapa en kontrast mellan kraftlöst tillstånd och kraftfullt tillstånd, tänk på 2 situationer. Först en då du kände dig kraftlös, gå in i känslan och notera hur det är där, Släpp känslan och gå nu istället in i ett tillstånd då du kände dig kraftfull, ditt bästa jag.
  3. Var kvar i den kraftfulla känslan, notera och bli medveten om dina 2 inre krafter, dina tankar och känslor, bli också medveten om dina två yttre krafter din röst och ditt agerande
  4. Acceptera att du i detta tillstånd har kraft, du är kraftfull och känn det fullt ut. När du nu känner det fullt ut, tänk på den sak som du äger, känslan av ägandeskap, känn den känslan om dina tankar, känslor, tal och beteende när du är i ditt bästa jag, njut av känslan och förknippa den med ett ord eller en gest någonting som du snabbt kan associera med denna känsla, på så sätt har lätt tillgång till den när du vill.
  5. Testa nu av denna känsla mot den händelse när du var kraftlös och notera kontrasten, notera skillnaden, hur känns det?
  6. När du gjort övningen ett antal gånger så den sitter kan du kliva vidare och testa dina gränser kring dig själv och gentemot andra, utforska gränslandet mellan dig och någon annan och ta ansvar för din del

Läs mer om övningen på min vän, Per Heds blogg, Praktiskt Växande

Illustration av Kraftzonen

Steg 2 – Använd dina 5 friheter

När du har gjort övningen Kraftzonen och tränat på den och känner att du äger dina tankar, känslor, tal och beteenden och även har ansvar för hur du kommunicerar på ett bra och hållbart sätt med andra, så kan du ta nästa steg och använda dina 5 friheter som Virginia Satir tagit fram för att vara sann, kongruent och autentisk.

  1. Friheten att se och höra det som finns här och nu, istället för det som borde finnas, fanns eller kommer att finnas.
  2. Friheten att känna vad man känner, istället för vad man borde känna
  3. Friheten att säga vad man tänker och känner, istället för det man borde tänka och känna.
  4. Friheten att begära vad man behöver, i stället för att alltid vänta på tillåtelse
  5. Friheten att ta risker för egen del, istället för att välja att vara trygg och aldrig sätta båten i gungning

Läs gärna om de 5 friheterna som jag beskrivit utförligt i ett tidigare blogginlägg

Virginia Satir – En av mina stora förebilder

När du jobbar aktivt för att äga din kraftzon och använda dina 5 friheter så kommer du eliminera offermentalitet av alla de slag och vara autentisk och sann i din kommunikation och det skapar och helar relationer